Makten tar höga steg,
fullbordad och allsmäktig,
i sin egen spegel,
kan den verka utan samvete, präktig.

Vi tror vi är fria,
om vi bara spelar med,
i det regelsystem som dom,
och vi skapat, vi med.

varför vill vi tro så hårt,
på något som förgör oss,
och krossar vår tro,
på oss själva, vårt bloss.

vi springer som råttor,
i ett labb för dom som redan har,
allt det som utlovas,
det som ska ges, i alla dar.

Varför är vi så enfaldiga,
jag frågar mig åter,
den eviga frågan,
där är ju ingen som förlåter.

vi står där nakna,
och utan större chans,
och frågar oss den frågan,
varför tveka, möjligheten som fanns.

Men så är vi lärda,
att inte gå till handling,
ett maktens sätt att förhindra,
all form av förvandling.