Under forsythiabuskarna lägger hon ut solrosfrö till sparvarna. Egentligen får man inte lov att lägga ut foder, för det lockar fram råttor, säger de i styrelsen. Hon har bott i bostadsområdet i fyrtio år och hon har matat fåglarna i lika många år och inte sett några råttor, och hon hade heller inte hört att någon annan sett några. Hon tycker det är avkopplande att titta på deras sociala samspel och ibland sjunka bort i tankarna när solen lyser på forsythiabuskarna. Färgerna växlar i buskarna under månaderna som går. Från grått till gult, från grönt och återigen till grått.Vackrast är tiden med de gula blommorna men den är så väldigt kort.

Hennes familjeliv med man och barn hade också blivit kort. Mannen lämnade henne ensam med sonen, ett halvt år efter födelsen. Mannen var musiker och i Sverige fanns inga spelningar som gav några inkomster, och så var hans hemlängtan till New Orleans större än kärleken till henne och barnet.

När sonen växte upp arbetade hon på syfabriken i stan. Hon satt vid symaskinen och sydde i några år, men sedan fick hon skära till tygerna. Det jobbet var rörligare och mer stimulerande för henne. Hon lämnade ut de tillskurna delarna och visade flickorna hur de skulle sy dem. Hon trivdes mycket bra med detta. Det var inte lätt att vara ensam mamma på den tiden men sonen hade gott förstånd och var ödmjuk och förstående. När hon var tvungen att säga nej till hans önskningar, grät hon inom sig, för han var verkligen värd de få saker som han önskade sig. Det året han skulle fylla femton gick hon till banken och lånade pengar till en moped åt honom. Han hade pratat om olika märken och han hade provat sina kompisars olika mopeder. Han visste precis vilken han ville ha.

På födelsedagens morgon väckte hon honom med sång och tårta, så som hon gjort alla andra år tidigare. Skillnaden denna gången var att i stället för hans namn fanns det en moped i marzipan på tårtan. Hon kramade honom och berättade, och sa också att de skulle träffas klockan tre utanför motorfirman i centrum. Han blev så strålande glad att han höll på att välta ner brickan från sängen. Han pratade och pratade om mopeden som han skulle köpa. Det var en fröjd för henne att höra hans bubblande glädje.

Hon reste sig upp från stolen och knackade på fönstret för att skrämma bort ett par kajor, som försåg sig med för mycket frö, och som skrämde bort sparvarna. När hon ändå var uppe tog hon och värmde det kalla kaffet, som var kvar i glaskannan, på spisplattan. Hon drack det heta kaffet och försvann återigen i sina tankar. Många gånger hade hon undrat vad han där uppe, ville lära henne. Varför lät han det hemska ske? Hon hade gråtit, hon hade sjunkit långt ner och djupt in i sig själv när sorgen drabbade henne. Det tog flera år innan hon hade försonats med sig själv. Nu kunde hon tänka på händelsen utan att känna denna gräsliga skuld, eller kräkas av maktlöshetens vanmakt.

Han hade varit på bio en kväll med bästa kompisen. Bion hade slutat  vid halvtiotiden  och därefter skulle han skjutsa sin kompis hem. Vid järnvägsövergången hade något hänt, och tåget hade kört på de två. Döden hade varit ögonblicklig för de båda, men hennes död hade tagit många, många år. Först dog sinnet, sedan själen och nu väntar kroppen på att äntligen få bli fri.

(c) tk.