Jag ser Sverige. Granskar dess kollektiva anda. Andan som vi fortfarande präglas av. Muren föll i öst men tegelstenarna ligger fortfarande kvar och tynger ner våra axlar. Tryggheten är över och förbi men ändå är vi inte fria. Fria från kollektivet.

Jag ser det gamla Sverige.
Det som var inbäddat emellan två stormakter och ansåg sig tillhöra eliten, förebilden som sakta men säkert stängde in hela sin befolkning under en statsapparat stor nog att fatta alla beslut.
För dig, för mig, för hela kollektivet.

DDR-Sverige byggde inga murar i realiteten, men spärrade ändå in vår frihet bakom överstatlig kontroll, centralisering och censur. Sverige har alltid handlat om politik, men vad gömmer sig bakom frågorna? Jag ställer frågorna, min roll är ifrågasättaren. Förut förstod jag inte, förstod inte hur jag skulle kunna ha en åsikt som man kunde stå upp för. Som verkligen kunde gälla i kollektivet. För i Sverige lever vi inte som vi lär utan vill bli lärda hur vi ska leva. Officiellt och på riktigt, allt i linje med godkänd myndighet. Vad är sanningen som vi alla bör sluta oss bakom?

Det var då jag förstod.

Informationen finns där ute, tillgänglig för den som orkar, som vill, som undrar. Den som vågar bryta emot kollektivet. Den som vill ifrågasätta. Statsapparaten var mindre förut. Faktan finns i skuggorna. Myten gör gällande att före Tvn fanns en plats för folket, ett hem där alla levde i lycka och harmoni. Den svenska andans kärna, men folkhemmet började krackelera och ur dess sprickor rann olja och tegel. Då grunden väl raserades reste sig statsapparaten, ståtlig, stark och bensindriven. Men nej, det var inte bättre förut. På den tiden satte Gud reglerna för kollektivet och alla rättade in sig ändå.

Det fanns ingen rock n roll i gamla Sverige, inget ifrågasättande emot att statsapparaten kastrerade olämpliga individer med egna tankeprocesser. Kollektivets ordning skall gälla och man kan inte göra en omelett utan att knäcka ett par ägg. Det var det som fick mig att förstå.

Jag är ifrågasättaren.

Min skyldighet emot mig själv och reaktion emot kollektivet. Förut var politiker ett uppdrag och inte en jobbtitel. Men statsapparatens undersåtar kunde inte fortsätta som folkliga representanter som knegade på deltid för att sedan ägna sig åt sina uppdrag på sidan av. Nej, på fritiden ska man ju se på TV, så rätta in dig i ledet och låt oss sköta alla beslut. Sådär ja, en klapp på huvudet och iväg med dig. Rätta in dig i kollektivet.

Ur statsapparatens oljiga utsläpp avlades det fram en ny funktion som överstatlig tjänare. Partierna som förut hade byggt sin makt på folklig förankring och balanserat sig på medlemmarnas bidragande, de slet upp hela grunden och skakade av sig alla amöbor. Skakade av sig hela kollektivet. Statsapparaten gav dem nu pengar istället, en för alla och allt till dem. Från oss alla till dem alla, ett riktigt gott liv.

Hur fan kan man få gå från att ett parti skulle grunda sig på sina medlemmarnas frivilliga engagemang och ekonomiska bidragande, till att bara genomföra en lag som bara klipper av behovet av medlemmar överhuvudtaget?

Välkommen till kollektivet, här ställer vi inga frågor. Nej, lita bara på dem, på maktens överhuvuden och luta dig tryggt tillbaka istället. Tillbaka i soffan, i tryggheten, i kollektivet. Det är så alla andra gör, så varför ska du vara annorlunda för?

För jag är ifrågasättaren.

Det är min uppgift, min reaktion. Jag ställer frågorna och min fråga till dig är, varför gör du inte det med? Svaret är simpelt. Du är en del av kollektivet.

Politikerna säger åt oss vad som är rätt och riktigt och då vårt behov av trygghet är så enormt, nickar vi bara stillsamt och sväljer den officiella linjen. Trygghet är allt som finns kvar då friheten är förlorad och man inte kan skapa sin egen grund. Statligt godkänd och sanktionerad trygghet, helt enligt den officiella linjen. Men om det är deras jobb att presentera svaren för oss, vad är det då som hindrar oss från att ställa de tyngre frågorna?

Borde det inte vara vårt jobb som motvikt tillbaka och vår skyldighet inför oss själva? Innanför kollektivet finns individer, var och en av oss.

Jag ser Sverige.

Innan för trygghetens murar lagras längtan på frihet....