Mina ögon lyser i takt med att kvällen blir allt dimmigare. Det är fredag. All ångest och längtan, som sliter tag och försöker kväva mitt sargade hjärta, har skjutits åt sidan. Det är ju fredag. Alkoholen har blivit min pausknapp, min flykt från nuet. Den verkliga världen. Allt som egentligen existerar.

Min länge fixade frisyr har lagt sig på sned, och t-shirten är fläckad av sjunde sexan vodka. Vad mitt hjärta är fläckat av, syns inte. Märks inte. Det döljs så lätt, bakom falska leenden. Jag är världsmästare på att stänga er alla ute.

Men det är inte alltid enkelt. Trots alkoholens rus har jag svårt att kamouflera min stundtals patetiska längtan, och alla känslor som bultar mot min blanka näthinna. Får koncentrera mig, för att mörklägga mina sinnen för omvärlden.

Jag blundar några sekunder extra, efter varje shot. Det är då, när jag byter ut det skrikande hjärtat, mot en brännande strupe i en evighets ögonblick.
Det är då, jag lever. Det är min exil.

När jag svalt, och åter fäster blicken kommer allting tillbaka. Verkligheten knackar på axeln, krossar mig likt ett skenande expresståg. Darrar med handen, när jag stödjer mig mot barkanten. Beställer en sexa till. Har lovat mig själv, att den förra var sista shoten.
Flera gånger nu.

Jag vill bara dit igen, få omfamna minnet. Få sluta ögonen, och befinna mig där jag fortfarande kan känna smaken. Fortfarande förnimma samma känsla av att benen viker sig, på grund av ett helt annat rus.

Ruset, av dig.