Jag gick till er,
i förtroende,
ni som sade er vara,
min trygghet och förvaltare.

Så tunn var den isen,
att jag kände kylan,
i vattnet, så fort,
jag trätt över tröskeln.

Ni lockade längre,
ut på isen med vaghet,
och total avsaknad,
av all empati.

Ett morddjur i skepnad,
av en institution,
ni dräper utan att blinka,
och utan minsta tvekan.

När samtalet kom,
och isen brast,
så tackade jag bara,
för upplysningen.

Vattnet är kallt,
och vreden växer,
för varje sekund,
jag är beroende av er.

Kör ni era kalkyler,
denna är inte en,
som ni kommer,
att jubla åt.

Jag tänker inte,

..drunkna...