Jag har inte hört ditt skratt
på så länge

Tror inte ens jag kommer ihåg
hur det låter

Skrattet..

som fick mig
att jubla som barn

Jag minns
då du brukade sitta
och spela piano
i barndomsminnets
vardagsrum

Beethoven
Mozart

ekade
i husets alla tomma rum

Jag satt bredvid
log stort
var fylld av lycka

Men du spelar inte längre
Pianot är ostämt nu
klätt i damm och bortglömt

Noterna ligger på hög
i källaren
Gula runt kanterna
luktar surt
väntar på att bli spelade igen

Säg mig
varför lät du de svåra åren
stjäla
din utstrålning?

Du skiner inte alls
som du brukade göra
då du sjöng med
till radions alla sånger
de där varma
sommardagarna

Tog tag i mina händer
fick mig att dansa med dig

Omfamnade mig
Lämnade ditt läppstiftmärke
på min kind
som jag alltid gnuggade bort
med fingertopparna

Men det är bara ett minne nu

Ett minne
av alla de andra
jag har gömt
i hålet
i stenväggen

Du vandrar
finns
älskas
och syns
men du är inte längre..

min idol