Vem är Du
att ta på
mitt i magisk
skymningsromans.
Om jag kommer in
bakom porten
bakom dina dörrar
och andas samma
skymningluft
kan vi mötas
likt delfiner möts
lika telepatiskt
och magiskt ska vi älska.

Jag har sett en magisk bild
av dig, en naken skugga
som förenats med andra själar,
lika uppenbara för alla element.
Jordens moder har klätt av sig,
vattnet har fyllt en hel urna,
elden har värmt upp frusna själar,
luften har svept genom med
sin egenkraft för att hämta
fantasin bortom andra världar.

Det är så sant det är sagt
att metall klingar mot nerkylda vingar.
För att magiska själar ska mötas igen
behövs inga magiska ord tändas,
bara man i sitt inre av rikedomar
möter den egna individen, ens egna minnen.
Det behöver inte rimma,
inget behöver vara rimligt,
därför lever vi, andas vi
i skymningens magiska ljus...
där söker vi varandra
med eller utan magiska själar.
Gryningsglaset står redo att fyllas
med allt vi önskar inför tingens magi.

Jag kan gå igen när glaset klingar,
kan gå igenom mina rimfrostade ord,
plocka upp mitt gamla bagage och samla
in nya magiska vingar...
till moder Jord,
till vattnet,
till luften och eldens flammande
magiska inre gård...