honungsmjukt sussar barnen på

ovanvåningen

och jag mediterar med morgonkaffet
och frukostmackan

då liksom en susning genom luften
en viskning ville säga mig något

jag ignorerade det hela
tänkte det är barnen som viskar
i sömnen

men

det är någon meter ifrån mig
och vill berätta någonting

ändå hör jag inte
synd
för det hade varit intressant
att höra

det gav inget väsen av sig
som det kan göra

knaka knacka prata eller brak
en grej i golvet när det tycker
ibland man får ont någonstans
huvudet trycker

anden vill något...
vill den vidare eller vara kvar
i livets skimrande dans

om det var glittrande glans
kanske mest bitterhet
... ja vem vet?

om det är andra energier
som känner av oss
vi känner av dom
och hur ska vi veta om det inte
bara är det gamla husets minnen

som spelar oss ett spratt
och sprider sig till våra sinnen
ja tänk om de får sig ett gott skratt
och vi får fnatt
när det visar sig att de vill leva
med oss fast vi fått bort dom...
trodde vi ja...
så säger de i hemlighet: Ha en bra da' !