det är alltid när jag lagt mig tillrätta 
andats sotiga lungor nya
dykt lite under huden 
beskådat märkliga märken 
av erfarna slag 

ser marmorns ögon
krymper i spegelvävnaden
klättrar i himlens kakeltak
placerar nuet i zenit 
stannar kvar som solen 
om natten i mitt badkar 

bakom dörren 
över kulmen
mellan hörnen

fylls tomrummen
med vakuum