Vi var lyckliga som solen
varma och ljusfyllda; universums centrum
och jorden var det som låg framför oss
våra drömmar, vår framtid, vårt liv

Vi var solen vid ekvatorn
inget mörker syntes till
ingenting var utom räckhåll för oss
inga baksidor visade sitt ansikte
för skuggorna var under oss


{men solen är inte alltid vid ekvatorn
vi är inte alltid vid vår lyckligaste breddgrad}



Vi blev solen som började förflytta sig i fjärran
och på bara någon minut
såg vi skuggor ta form
allt var inte lika enkelt
framtiden var inte helt fantastisk längre

Vi tyckte att allt verkade svart
vi kunde inte se var vårt första steg skulle placeras
det som skulle möta oss, kunde vi inte ana
vi tyckte att allt verkade svart, ja utan hopp


men så började stjärnorna träda fram
en i taget










kanske

kanske behöver vi tvingas stanna upp
utan att planera nästa drag
kanske behöver vi lite mörker då och då
för att skymta det som verkligen är viktigt

- det som lyser upp vår tillvaro