Jag gick i en skog.
Var rädd
Skogen blev allt mörkare
allt djupare, allt svårare att se.
Till slut förstod jag, kände jag
att här kunde ingen bli sedd
jag började undra
vad som stod bakom
varje mörkt träd
Lite kunde skönjas men vad
kunde det bakomliggande ge?

Någon drog mig i jackan
och en viskande röst sa:
"Jag är en spåtant"...
jag ryggade till...
"Vad vill du veta? Vad vill du se?
Vad är det du vill?
Vad finns det bakom dessa träd
som du är rädd ska komma fram?"
Hon visste mina frågor och hade
genast svar:
"Där är mörker, mossa, stenar
och många stigar att gå på.
Där finns sagor, stugor,
tankar och känslor finns
att ge och få.
Där finns narren, solen, månen,
nuets blommor och ett helt hav
som väntar på Dig!
Där finns barn och giftermål,
vänner och stor rikedom.
Du har allt i en kappsäck
vid det tionde trädet
och är väl sextio, sjuttio år,
men tänk att ljuset tillhör nuet,
som lyser upp dig här i en mörk tid...
plötsligt var spåtantens röst borta,
det var inte mörkt längre,
ljuset spred sig i hela skogen,
men var det en skog,
hade jag kommit vilse,
nej jag var hemma under täcket
i sängen, nej, jag var i min mammas mage,
på väg att

födas till en helt okänd värld,
som jag skulle utforska på egen hand
i nyfikenhetens land.