Sanden från timglaset rinner ner. Precis som sanden har människor en tid.
Jag vill vara något mitt emellan, något som är fri från tid, bekymmer och sorg.
En skugga som inte syns, ett skrik som inte hörs.
Här går man som en orolig själ, man har ingen aning om varför man
överhuvudtaget finns här.

Jag är sårbar, osäkerheten smyger mig sakta ikapp.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till, det känns så jobbigt allting.
Ensamhet, ett öde många känner till.
Som barn man i drömmarnas rike befann sig i, på den tiden positiva tankar alltid fanns. Känner saknad men vad kan jag inte riktigt förstå..
Jag är väl som alla andra, en drömmare ändå.