I eviga tider, mot bättre vetande,
har människan blickat
mot himlen och skådat
de tusentals stjärnor som blinkat,
fallit, fötts eller dött
och funderat över sin existens.

I eviga tider med drömmar enorma
har vindarna susat
och klockorna klämtat
för de som har språkat och verkat
på Jorden där dagarna går
och där alltet blir stort att begripa.

Men från galaxernas synvinkel
ur evigheternas evighet
anar man knappast något
intresse av människans skådande,
då själva vintergatan endast blir till
dammkorn att lätt blåsa bort.

I brinnande stunden så
förefaller den eviga tanken
precis
bara påbörjad.