Tiden kurar ihop sig
ömsom uppenbaras den i ultrarapid
ömsom är den som tanken skenande.

Längtan sänker sina blad kring omgivningen.
En säll oas av frid, att huka för världen i.
En plats där dikt blir verklighet under drömmens tyglar.
Var ton blir där ett himlastormande crescendo.

Helgedomens överbyggnad är en transparant hinna
fragil som mödomen. Utanför skymtar evigheten.
En överväldigande syn. Blotta anblicken stöter sköra människor
att näras vid eskapismens barm.

Var människa blir där tappad på färg.
Vi vet vad det innebär att betrakta tiden som en strid
ström av dagar, som inte vill oss något.
Vi famlar mot en punkt som inte är utmärkt på kartan.
Oförmögna att se att timglasen rinner obarmhärtigt
för oss med.

Vi vet vilken sorg det är att se de blommor vi vårdar
ideligen vissna
när solens strålar inte förmår ge dem näring.
Utan istället omvandlar den till aska.
En aska som målar vår tillvaro.