låt himlen bevara mörkret
vagga den vitnande kinden

i ullmjuka varma ställen

förlåt henne, hon som går
stilla anemiskt förbi

det stora virvlande grå
det hotande sprudlande livet

släpp henne nu
låt henne ta repet hon får

över gapet vid klipporna
i stormen och rubinhorisonten

och tindra hennes lyckliga blick i denna stund
som från rymden blickar mot den blå rund

jorden hemmet, aldrig begav sig
aldrig fann