Så kom en minnesbild upp inom henne. Eller snarare en minneskänsla. Känslan av gemenskap som hon då och då känt med sin pappa. Är det det som kallas kärlek?

Han hade passat hennes hund. Älskliga vita buset, Lova. Han bodde på landet och Lova och hans egen golden retriever, Daisy, sprang lösa där. Ett hundparadis. Det gjorde också grannens schäfer, vilket hade resulterat i att grannens hund hade attackerat Lova och bitit henne. Pappas sambo hade instinktivt gått emellan, och hennes pappa hade blivit rasande som man kan bli när någon biter ens kära hund eller som man kan bli av rädsla för vad som kunde hänt ens sambo.

Men nu hade han också varit berusad. Naturligtvis. Han var alkoholist. Blivit vansinnig, och dragit in till grannen för att säga ett sanningens ord. Klivit på utan att vänta på svar, gormat och fallit pladask mitt på hallgolvet. Skämt ut sig. Och blivit ovänner.

De hade berättat om incidenten, fast inte om pladasket, och hon hade väl inte ägnat så stor energi åt historien, hennes pappa blev ofta ovän med folk, inget nytt under solen. Pappas sambo var dock lite ledsen över det och tyckte det var jobbigt med ovänskapen med närmsta grannen.

Hon borde kanske känna en viss skuld över det, eftersom det var hennes hund som hade varit inblandad, men det gjorde hon inte.

Några månader senare, hade hon tagit hand om sin pappas hus och hund, medan han var bortrest. Lova hade varit där och sprungit runt med Daisy som vanligt. Hon hade också sprungit in på grannens tomt och skitit. Schäfern var numera inlåst i en inhägnad när Lova var där. Skiten hade inte tagits väl emot av grannen, utan grannen hade gormat att Lova måste bindas fast. Löjligt, hade hon tyckt, grannens hund sket ju på pappas tomt den med. Därför gick hon till grannen för att i all välmening försöka hitta en kompromiss på något vis. Det var ju inte hon som var ovän med grannen. Det hade visat sig vara helt omöjligt, grannen hade ingen som helst avsikt att lösa någonting, utan sa den ena oförskämdheten efter den andra och avslutade till sist med orden ”Ja, gubben dör väl snart så slipper man honom.”

Det var hennes pappa grannen anspelade på. Orden hade fått henne att storkna och hon hade blivit vansinnig. Hon var lite lik sin pappa, på det viset. Så hon hade sagt att hon skulle binda fast Lova så fort de hade tagit bort jord-och grushögen som de hade låtit ligga flera månader på pappans tomt. Ska vi inte springa på varandras tomter, så ska vi inte. Grushögen skulle bort.

Sen hade hon ringt till sin pappa och berättat om ultimatumet. Han hade jublat på andra sidan luren. Lycklig över att han inte var ensam om att vara ovän med grannen.

Och de var rörande eniga om att grannen var en idiot.

Och sen hade hon suttit bakom gardinen och tittat på när grannen och hennes man skyfflade grus medans Lova sprang runt som vanligt. Och till hennes lycka hade vädergudarna tydligen också tyckt att grannen skulle få en minnesbeta för medans de höll på att skyffla så kom regnet. Och vad händer med grus när det blir blött?

Så hon hade varit tvungen att ringa sin pappa igen, och de hade flinat som bara de kunde.

Gemenskap.

Lojalitet.

Minnen.

Och outalad kärlek.