Mina ord

är inte alltid
i ordning

Mina uttryck

när jag talar
är inte alltid
i sin ordning

En gång i tiden
var jag blyg
tillbakadragen
Lät andra prata
till punkt
lotsades lyssna

Vet inte vad dom trodde
om jag hörde
Jag iakttog mera deras
talesätt och andetagen
likaså om dom talade
högt, lågt, fort eller lugnt

Sällan förstod jag deras ord
för dom hade ingenting som berörde

Mina bästa högsta lugnaste ord

blev sen skrivna på papper med

en känsloladdad hand och penna

Brydde mig inte om hur orden
kom och gick i min dagbok
Stor eller liten bokstav i början
var lika oviktigt liksom
punkter eller om jag orden
kunde känna.

Huller om buller blev allt
och jag var nog inte
riktigt klok
I barndomssåren
ville jag strö salt

En gång plus hundra gånger
har jag velat dö
låta orden blekna bort
låta oordningen bli något
som ändå hade ordnat sig
Utanförskapets och övergreppens
demoner stod i smärtans kö.
Dom ville hela tiden komma in
så fort, men allting ordnar sig,

sa lilla pappa, ja han har haft rätt,
ibland har det gjort det,
ordnat sig för mig...
bland spontana och skapade ord,

med eller utan ordning har
minnenas trauma bleknat i min

vuxen-jord.