Då skulle det vara okej att vara ledsen.
Då skulle det vara okej att ge upp.
Då skulle det vara okej att bara släppa allt och göra galna saker.

Då skulle jag kunna säga upp mig.
Sälja lägenheten.
Åka till Las Vegas imorgon.
Dricka vin varje dag.
Äta allt jag vill.
Dansa hela natten.
Sova hela dagen.
Knulla med alla i min väg.

Jag skulle kunna bada naken på Sergels torg.
Spendera hela sista lönen på champagne.
Ha på mig paljetter varje dag.
Tacka ja till alla fester.
Sjunga högt för mig själv på t-banan.
Äta hur många starka bedövande mediciner jag vill.
Prova de lockande drogerna.

Men det är inte dödligt.
Jag är bara sjuk.
Det finns de som har det värre.
Mycket värre.

Och då får man inte ge upp.
Och man ska inte vara ledsen.
Och man måste fortsätta med sina mediciner.
Och göra sina övningar.
Och tänka på alla som har det värre.
Och spara till pensionen.
Och inte bränna pengarna på champagne.
Och planera in Las Vegas-resan till 2012.
Och inte önska att man vore död.

Det jobbiga är att det inte är dödligt.
För då tar det aldrig slut.