Av gammal sköld

jag känner

en smärtsam inre böld

Långt långt in i mitt inre

minns mina celler

från ett annat liv: en bödel
med rätt att döda.

Gammalt försvar

räcker, varar alltför länge

som stenats, stelnat

i avrättningens svarta blod,
inte den röda.

På den iskalla trappan

huttrar jag

sitter alltför länge
fast jag inte röker
andas jag ut

all stelhet och smärta.

På verandans vitfrostade fönster
ristar jag in mitt eget hjärta,

inte för att döda,
utan bara för att ta bort

min hårda gamla kalla sköld

för att måla mina demoner röda
och skära väck min allra sista ångestböld...