Ibland ser jag framför mig hur jag sitter där i fåtöljen, mittemot dig. Hur jag berättar om spöken och drömmar. Jag ser hur du nickar i förståelse, och hur du rättar till nederkanten på din tröja. Som om du är obekväm i allt det bekväma. Självmedveten. Du ställer frågor, undrar om jag funderat på orsaker och lösningar. Jag gräver inombords, river runt i minnen, sprider ut pusselbitarna. Försöker få de nedåtvända att visa sina motiv. Jag gör det själv, medan du övervakar. 

Ibland delar jag mitt innersta med dig. Berättar om de allra mörkaste känslorna. Och jag föreställer mig din respons, dina följdfrågor och ditt gillande när jag hittar mina egna svar. Jag ser hur du drar fingrarna genom håret, sätter en slinga bakom ditt öra. Föreställer mig hur min blick vandrar från ditt ansikte till den vita väggen, till skrivbordet eller tavlorna. Hur mina tankar och formuleringar alltid klarnar bortom ögonkontakten. När fokusen totalt förflyttas bortom det visuella. Det är där som sanningen skymtar, i det grumligt osynliga. Det som bara kan nås i den där tidlösa zonen mellan medvetandet och tomheten. Mellan sökandet och det totalt avskalade.

Ibland finner jag tryggheten i den bilden. I vetskapen om hur du speglar mig, även då du inte är där. Även då du är totalt omedveten om att det inträffar. I det dolda inre rummet sitter du mittemot mig, håller mig sällskap och lyssnar. Du hjälper balansen att hitta hit, och håller upp dörren för välbefinnandet. Dina ord ekar mellan väggarna. Ord som talar självinsikt, ifrågasättande och utvecklande. De bildar meningar om framtid; skapar ett framåtsträvande i landskapet av backspeglar. De målar nya bilder, tavlor av Monet. Och i allt det molniga, diffusa och suddiga träder någonting nytt fram. Någonting kreativt och produktivt. 

Ibland ser jag hur du ler och skrattar åt mina reflektioner. Förbisusande sinnesintryck som jag försöker passa in i ett logiskt mönster. Men det finns ingen logik i de stormiga känslohaven. Det finns ingen möjlighet till kontroll. Och det som är allra svårast att acceptera får du mig att vilja leva efter. I förvirringstider återkommer jag till de saker du pekat ut åt mig. När jag tappar bort den meningsfulla stigen sitter du åter där i fåtöljen, läser mig med förstående ögon och inger en känsla av ro. Påminner mig om de viktigaste ledtrådarna, de som leder mig vidare.