skrattar

hysteriskt skrattar jag

åt en fråga

en patetisk djävla fråga!

men inom mig räds jag!

Rädslan tar ett stryptag på mig

och jag skrattar hårdare, kraftigare.

Jag viker mig av garv, medan smärtans tårar rinner..

jag är så rädd för reaktionen!

Jag har varit där förr.

Hur en enkel, trivial fråga, skapar ett inferno

ett slagfält, ett kaos. Och jag räds.

dåtid blir nu - och skrattet hetsar mig mot  dig

Tystnaden lägrar sig i timmar.

jag vågar inte se dig. Jag är fortfarande rädd.

Trottts att det förgångna lämnat min kropp.

Trotts att jag gråtit ut min sorg...

och frågan är löst.. den triviala, den patetiska..