När jag
öppnar upp
så vet du det
du avläser
i min kropp

då den varma
välbekanta
oftast bortresta
heliga hypnotiserande
cellförfyllande känslan
invaderar

blir vi som vax

rör oss mjukt
sakta som en
böljande vind
från två håll
fyller i

blir till ett rop
som når fram
efter en livstid
av längtan

som en de ja vy
inpräntat
i det osynliga

som att
återkomma
hitta hem
efter långvarigt
sökande

vi uttalar
inget med ord
som kan kväva

rädslorna har
ingen plats här
just nu

de får komma sedan

när den enas tvivel
kantrar båten

då vittrar cellernas
igenkänning sönder
i ett lika förlamande
smatter
som i klarhetens ljus
har flera färger

en dödande svart
intetsägande
förvirrad själ
på villospår

långt från ljudet
av vår känslotrummas
lockelse