Där förnuftets klarhet nås, likt älvens väg från köldens fjälltoppar till det till synes oändliga havet där den mynnar ut i full storlek, är den plats jag vill nå. Den väg jag vill gå.

Där kärlekens värme delas, likt celler som osynliga för ögat bygger upp den biologiska ingenjörskonstens mästerverk vi kallar liv, är den plats där jag vill så. De frön jag vill få.

Där glädjens rus formas, likt penseln i barnets hand som stryker över ett blankt papper och lämnar efter sig spår av fantasi och intryck, är den plats där vi då. Byter ett emot två.

Där svårighetens tid slingrar, likt ogräsens stjälkar och rötter som biter sig fast i otillåten mark och ger näring till frustrationen och hopplösheten, är den tid vi känner oss små. Så svårt att kvar stå.

Men

Där tillitens trygga händer sträcks ut, likt brons välvda konstruktion binder två sidor land samman över floden Kaos ström och virvlar , där kan vi må. Som vi borde ändå.