Runt mitt hus liggger fortfarande snön tung. Bortöver ängarna är snön borta och där råder det bruna fjolårsgräset, men i backen ovanför huset har vintern sitt sista fäste. Och där står mitt lilla mullbärsträd. Ja det är litet , men det är ändock ett träd. När jag köpte det så var det en buske, men ibland så blir det bättre än det var tänkt och så blev busken ett träd. Kanske hade inte mullbäret läst på etiketten som var fästad vid stammen. Det lilla trädet har en oerhörd växtkraft.
För några år sedan beskar stormen det, en stor gren bräcktes och jag tänkte att nu blev det nog för mycket för det lilla trädet, men det var av segare virke och de kvarvarande grenarna sträckte på sig ännu ett stycke. Mitt mullbärsträd har den egenheten att det bär frukt under en lång tid, inte som klarbäret som har sin korta glanstid innan det bjuder alla fåglar på fest. Nej, mitt mullbärsträd gömmer sina bär i det frodiga grenverket men
när jag väl går nära så ser jag dem. Blommorna, de är oansenliga men många. De halvmogna bären, vacker röda och så de svarta mogna. De är små ,men goda och saftrika och färgar dina fingrar. och snart faller de på marken. Då får min vita lagotto sin chans, söker ivrigt upp de svarta läckerheterna i gräset. Hon blir lite blåröd i pälsen, men vad gör väl det? Det får väl synas att man njutit.
Jag är stolt över mitt mullbärsträd. Det borde inte klara min växtzon, men ändå gör det lilla trädet det. Jag visar det för alla gäster.
- Det där lilla trädet är ett mullbärsträd, säjer jag stolt. Kom och smaka på de goda bären!
Och de smakar. Och tar fler!
En av mina gäster var en man från Turkiet. Han smakade, och så började han berätta. Om det lilla torget i byn han kom ifrån. Om brunnen mitt på torget. och om det stora mullbärsträdet som växte vid sidan av den öppna platsen.
- Vi pojkar var så ivriga, sa han. Vi älskade mullbären. Det är klart att vi kunde klättrat upp i trädet, och visst gjorde vi det. Hängde i grenarna och åt allt vi orkade, men det låg också fullt med bär under trädet, så många vi ville ha.
Inte trodde jag....
Han tystnade lite. Det såg nästan ut som om ögonen tårades.
-Inte visste jag att det fanns mullbär i Sverige, alldeles som hemma.
Nu blev jag tyst för jag förstod honom så väl, gav honom några bär. Och han sa att smaken var rätt, bären var mindre än de där hemma, men smaken var den rätta.
Och snart är sommaren här. Och jag hoppas att mullbäret klarat ännu en vinter .