det råder en orkan i mitt kluvna inre
min historia vill inte bara upprepa sig,
den vill att jag ska acceptera det också

trots friska vårvindar känns huden inflammerande het
mina sår,
läker ej i solen


jag ser den förmultnande jorden nu
upp igenom det vita som ligger kvar

jag ser inte fröna de sådde ett halvår sedan
jag ser bara en uppbruten skorpa


det pumpar blod i trädens hjärtan
de behöver inte spara inför eventuella ökenstormar

de slösar med saven och växer och frodas
och jag ser på, med mitt blinda öga


någotsånär förvissad,
men fortfarande ovetande