.. men det finns inget mer sårande än sanningen...

om man inte är färdig att ta emot den gåvan!

Frågan ställdes, uppmanande, tvingande. Den krävde av mig mer än vad jag ville avslöja till denna kvinna, som tror sig kunna döma mig, mitt liv.

- jo, jag har aldrig varit lyckligare än idag, svarar jag glatt!! Jo, vi sågs ju sist på min tjufemårsfest. Minns du? Så trevligt vi hade det, hela bönegruppen med..

Leende och med värme minns jag svunna tiders sammankomster.

Men något förändrades, med tiden. Kanske var det jag som vaknade upp. Kanske var det pastorernas ovilja att ha med ett sådant yrväder som mig att göra. Jag ifrågasatte allt. Ställde allt på sin spets. Gav mig inte.

... tror liksom inte att den vi kallar för skaparen, skulle vilja att vi ger med oss, att tro på vad som helst,  förste bäste kvacksalvare kommer dragandes med.

Men jag blev bortjagad. Och det inte från något speciellt egentligen. Jag hade ju aldrig någon tillhörighet. Jag gick från höger till vänster och ett varv till genom alla olika sekter. Jämför gärna med politiken. Under några år så var jag med i alla sorters församlingar, för att finna fäste, så att säga.

Fästet fann jag hos mig själv. Till slut.

Visst saknar jag lovprisningen. Gemenskapen i tillbedjan.

Men aldrig skitsnacket.

Förtalet, illa dold i förbönsämnenas detaljerade uppläsningar.  Jag saknar inte maktmänniskorna. De där som bara älskar att sätta sig över en, att riktigt tala om för en att man inte är tillräckligt bra...

... och det hände idag. Igen.

Jag fick henne på tråden. Den första frågan hon ställde till mig efter femton år - kan ni läsa längst upp...

...