Tar på mig löparskorna och flyger ut. Tar på mig en sorts tålamod över en tunn underställströja och svävar iväg. Mina skor på blöt asfalt. Brandgula stötar av mjuk gummi. Vågor och smärtor när jag föds på nytt innanför bröstkorgen som häver sig ryckligt utåt inåt bortåt bakåt framåt. Det gula emblemet av en Falk som formar sig efter dragkedjan. En ballong som lyfter mig fram genom världen. Gas, andedräkter från tusentals växter och djur för mig in i den nya tiden. På samma gång dubbelt otåligt med mina skor och mitt tålamod och min radio. Vågorna sveper mig nu, ut på stäppen, ut på slätten. Hästar åsnor och dromedarer. Gräs som svajar. Mogoliet! Djingis Khan! –JA! jag har en idé, vi tar över hela jävla Ryssland! Bakom ögonfransar andra varelser, inte människor, nej mer som någon slags genväg att dubbelklicka på. De är inte där. Jag är inte här. Jag flyger högt över molnen med mitt tålamod och mina skor och min radio. Min häst och allt mitt gräs är med mig. Hur långt är det till universums slut? Dit springer jag. Nuddar kanske vid tallen när jag vänder. Sänker min blick, höjer min puls, sänker mig själv ned i ett djup. Var finns jag i allt det här? Är det jag som springer där? Är en lök på väg upp genom marken? Påväg upp i en ny värld. Är i början av en ny fin 24växlad, eller mer cykel, när allt inte har skett, det som just skett? Så lite vi vet och så mycket vi drömt. Denna nya värld. Ack! Denna strålande nya värld. Vad ska bli av den nu? Frihet jämlikhet broderskap. Champagne, baguetter och röda mössor till alla. Sorgen i sargen med huvudet före. Fem plus fem minuter. Eller varför inte matchstraff?! Värme och skönhet. Jag springer fortare in i den nya världen. Rusar nu. Vill inte vänta. Ljusen vid övergångstället överflödiga. Jag tittar inte ens. Himlen rosa över staden. Gröna lampor. Röda lampor. Julafton. Vattnet mörkt. Ett vatten som verkar kunna resa sig när som helst. Ett gnistrande svart torn som är en svajande platt och kall yta. Ett vatten som har hemligheter. Som viskar. Som inte kan vänta. Som inte är ute och flyger. Som inte får fälja med över slätten, fram till evighetens slut och nudda tallen sen tillbaka. Måste få berätta nu! Måste få vara med. Jävla barnunge. Gruset på cykelvägen nästan torrt nu. Vasst. Fult. De stora byggnaderna. Gulbleka och några grå och andra rödaktiga. Snart badande i ljus från den nya världen som redan är här. Klumparna med historia inuti och alla liv och alla kontor och kaffeautomater och tjocka buntar med papper som ingen läser och allting kommer att sköljas över av enorma vita ljussken och aldrig mer komma tillbaka. Allt gammalt pulveriseras när jag kommer tillbaka. När jag tagit ryssland från min häst. Eller var det något jag bara sa innan i mötet med den nya världen? Mr Khan forgive me. Får jag ändå ta med mig allt gräs hem. Det är så tomt på balkongen nu. Vad är det för sorts vit materia som landat? Lufter darrar av spänning. Neonskylarna exploderar snart. Jag kan ju känna hur det drar i mig. Får mig att flyga över kullerstenarna. Får himlen att brinna och luften att bli fullständigt tyngdlös. Som små färgglada hårbollar rullar människor runt i trafiken under mina fötter. De verkar stöta ihop. Avge ljud och blinka på måfå. Det är en ny världs invånare. Ögon som glittrar av energi och kreativitet. Nyfiket svänger jag bort från vägarna, och allting som är hårt. Tar en stig in i den mörka mjuka skogen. Ännu känner jag den nya världen andas, men ljuset skall försvinna en stund innan allting händer. Vi ska vila nu. Äta ljusa saker och släcka lampan. Sedan skall vi alla väckas av en koppargrön stjärnsmäll och få tårta på sängen! Presenter, sånger, blommor, hurra hurra hurra, hurra!