Elvahundratalets gränder

ett helt livskapitel
speglande av
smuts och fattigdom.
Huden
under ytlig hud
var sönderskrubbad

av den tidens människohänder.

Kvinnor och barn
straffades för
allt möjligt tänkbart

eldades upp enda in i märgen
krossades mot stenar
tortyren var ohygglig
och
barnen trots sin oskyldighet
fick bekänna färgen.

Mina barn fick lida
alla lidandes kval
och häxa som jag var
gick jag igenom
eldprov efter eldprov

fick hänga med huvudet
nedåt i ett slitet ruttet träd

korparna skrek sina skrik
min mun var tilltäppt
kunde inte skrika
hade inget tal.

Då kom det små hjälpare
tog mig ner med hundratals fingrar.

Trots flugor och skalbaggar
hunnit lägga larver i mitt långa hår
ville jag genast springa hem

hem till alla mina nio barn.
Fast någon hunnit svälta
satt den minsta av alla
på jordstampat golv

svart om lilla näsan
det ena lilla fingret
i den ena näshålan,
det andra fingret virat runt håret
smetar i det lilla genomskinliga ansiktet,
som svarta, klibbiga testar

och äter på intorkade kråkor
och möglat bröd
inget bäst före datum på
eller bakat senast igår.
Ändå tycks det inte gått någon nöd.

Medeltidens rullstensåsar,
vampyrer drog klena hästar
mot mästarens fallfärdiga hus,
samlade på gatans glömda lik
benknotor och benpipor
stack ut från vampyrens rock

drog sina egna ben efter sig
dödar för inga skäl alls
pest och pina drar ut alla trälar
sitter utmed gömda fasader.
Där varulvar gärna visar sina bestar
tänds inget hopp, inte ens stearinljus.

Var är nu mina barn?
Förstelnade i fasa utan mimik
tar jag alla barnen på min kvinnorygg
den minsta vid min barm
vandrar längs den ensamma vägen
vi hittar ändå alltid hem
där vid trolldomens bäckar
sätter jag ner barnen

vi vilar vid en källa
ingen känner sig otrygg...

Här lever vi och dör
intill tidens slut
det var ett av mina liv
som jag bara för mitt eget inre hör

nu har jag ett par barn
att åter leva med
det är i reinkarnationens värld
att ingå i nya stigar, resor och led...