Min nyfunna vän lutar sig fram och säger med intensitet: ”Ha inga förväntningar! Gör det, men sluta ha förväntningar!”
Jag tittar på henne.
Lätt att säga. Hört förr. Schablonråd. Dessutom oombett.

Jag formulerar min protest i ord: ”Enda sättet att inte ha förväntningar är att hålla distansen. När man blir känslomässigt engagerad och det känns bra, väcks hoppet om det man längtar efter så mycket. Och vad är skillnaden mot det och förväntningar?”
Jag förkastar rådet som praktiskt omöjligt.

Några dagar senare är hon död.
Ofattbart död.
Hennes ord slår då rot och får liv i mig.

Döden gör skillnad.