Bladen viker sig runt bönestunden
Parkens lövverk tystnar
Sockret kryper ner i stjälkarna
Den hyvlande frosten anländer

Huset hänger upp sig kring dörren
Pang, pang, pang, katekesdörren
Folkmassan av porslin, ta, ta, ta, ta
med kragar styva som elfenben

Vi silar havet genom våra korgar
Våra pendlar ger oss tyngd
Munkvandringar ger oss vatten
Mattorna drar upp åt oss, syrorna

Väggarna mörka som te, fackelbrända
Det flimrande ljuset där uppe,
från vardagsrummen, når oss
som ett väldigt avlägset krig