Den gammaldags karamellpåsen öppnade en värld av strama, mörka färger, och vilda, söta utrymmen under blankpolerade bord och högryggade, storörade fåtöljer.
En dörr var stängd från världen men i dammet fanns dofter från främmande marknader, kanske till och med ljud och röster.
Sen var det fotona. Små luckor till den andra världen, sepiavärlden. Där står ett par, de saknar ålder, så naturliga mitt i det främmande.
De bleknar bort tillsammans med kameler och lämningar från romartiden. Som övergivna fångar i ett minnesfängelse.
De beklagar sig inte, och det är just det som gör ont.