Första dagen: En ljummet, ljudande regn, som springande barn på sommarläger.
Andra dagen: Dimman skrider in. Den viskar, som alla dimmor gör.
Tredje dagen: Terapeuten säger åt honom att han ska tänka sig liggandes på en äng. Sen ska ett moln bära iväg honom. Ängen går bra. Molnet är kvar i himlen.
Fjärde dagen: Sjön häver sig och sjunker några centimeter under dygnets lopp. Som ett litet tidvatten. Eller är det lufttrycket? Kanske andas den bara, lugnt, rytmiskt.
Femte dagen: Efter nyheterna på kvällen drömmer han att det avhuggna huvudet talar till honom och säger att det finns viktigare saker än döden. Är det en mardröm? Känns som något annat, bortom mardrömmar.
Sjätte dagen: Långt inne i grottan hörs röster. Det är nog en annan grupp som guidas runt. Det låter som de legat konserverade länge, sen grottans barndom, och just öppnats.
Sjunde dagen: Utanför på gatan spelar man in en film, fastän det är vilodag. Eller kanske just därför. Små korta scener med höga rop emellan. De tycks helt osammanhängande. Så småningom ska de sättas ihop till ett flödande nu och jag funderar på vad som är skillnaden.