Han lägger sig med oro och vaknar inte ensam.
En älskarinna hänger runt hans hals, tung,
utan ansikte tills han ser henne i badrumsspegeln.
Han borstar och borstar och borstar hennes tänder.
Kristin i drömspelet kunde inte borstat bättre.

Nära honom en kyrka. Onaturligt stora fönster,
högt upp i valven, som vore det en bostad
för jättar, inte en samlingslokal för fromma,
som inget annat vill än att Gud ska se dem
i naturlig storlek och befria dem från skuld.

En dag upptäcker han framtiden som alltid
promenerat bredvid honom utan kommentarer.
De följs åt till en utgrävning, en öppen plats
Vitklädda människor rör sig mjukt, omsorgsfullt
Borstar försiktig fram ett ansikte i frid