Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
07-10


församlingshem

ibland sitter jag uppe på taket, jag skriver i en dagbok som du började på men glömde bort, vems är den nu, frågetecken.

tisdag, jag har kört fast, hur som helst är hon ute och går, jag vet inte vad det betyder men jag tror att isbjörnen saknar sin is.

fredag, hon är hemma igen, vi är nog inte lyckliga, vad bryr jag mig om isbjörnen, skjut den, jag vill se den rosa och invaderad.

lördag, hennes pappa backade så bra med släpet, isbjörnsfällen ligger på hennes sida av sängen, jag somnade sent, jag borde använt tiden till att bädda rent.

måndag, var på jobbet, låtsades som om isbjörnen var vit.

fredag, isbjörnsfällen kvar, gick ut, massa öl träffade och tog hem delfinen.

söndag, delfinen stannade hela helgen, delfiner är så duktiga, de hoppar genom ringar och bollar med röda bollar om man lär dem hur.

måndag, var på jobbet, låtsades som om isbjörnen var vit.

tisdag, var på jobbet, låtsades som om isbjörnen var lite smutsig, gick hem tidigare.

torsdag, isbjörnen ringde, jag berättade om delfinen, isbjörnen sa att jag inte kunde hantera ensamhet, att jag är en apa av något slag.

fredag, apan av något slag behövde egen tid, berättade för delfinen efter vi kramats, fel naturligtvis, vissa saker skjuter man upp, in i kroppar.

söndag, var på krogen inatt, gänget, ringde isbjörnen och berättade om min egen tid, det var nog inte helt lyckat, inte alls.


*

vad ni önskar
ett hyreshus
med evig fasad

men natten kramar
nattbussen till tystnad

gryning över en bussdepå
en enkel chaufför
byter strid

hemma är barnen
glada som husdjur
och ingen vänskap i världen
ger sömn

en dåre bryter ut
skäller på husdjuren
vill ha tyst som i graven

barnen gråter
kan det bli mer liv än nu

en annan chaufför styr jorden
den körs så snabbt

tvåans blåa ner mot slussen
fem gånger gud

och några till

*

det var bara
ytterligare
en dag som gick

ju högre jag bygger
mina byggställningar
desto definitivare
bör fallet vara

att inte bädda sin säng
innan
gör inget
efter

*

som träden

närmast havet

böjer ifrån

*

det går ett långt tåg
genom rusningen

ett nytt går var femte minut

det går ett långt tåg
genom rusningen

var femte sekund
går en människa sönder
du kan se bitarna falla
ner på perrongen
som skräp

det är aldrig glasspapper
det är kysst bortglömd hud

ensamhet är en folkrörelse

ett långt tåg
genom rusning

*

i trapphuset finns en längtan
om att öppna en dörr
bara tränga sig in

*

1
östersjön är en mjuk handduk
som baddar sina sjuka ängsliga barn

2
när jag ligger på rygg
död i någon strömmande å
ska jag se tvätterskornas händer
och deras långa vita tyger

3
jag behövde en referens
ett bröst
som ännu inte lekt med leukemin
ingen ruin
något som ska bli

*

striden bär upp hållningen
rak och lätt, sminkade linjer

jag saknar dig, ignalina
fullständigt saknar

över ljuset kämpar jordfararna
ignalina, fuskpälsen lades på din rygg

hade de |förtitalisterna| tvättat händerna
när de tog på dig

*

bli utgiven sedan dö // jag föddes på en krog eller var det i en sjukhussäng // minns det som rent // bb vita lamm // jag är i min födelsestad // viker papperssvalor och slänger längs en bardisk // bryta ut i ett frågetecken // bli utgiven vara på väg

*

doften av säng och flicka

sol en söndagsmorgon

*

Jag är inte hemma har aldrig varit men nu är jag mer borta än någonsin och jag skriver till dig. Men vet inte vart du är, kan du viska adressen. Jag är ett skiffertak under den här varma himlen, jag är ett kyrktorn och den lilla svalan också. Snart är jag katten och du är ingen men om du vill vem vill du vara? Jag är den svage poeten men vill inte så jag är den starke som bryts ner. Sakta. Jag tänker på en årstid, tittar ut, den stämmer inte, varför skulle det?

Mina händer är två maskiner och mitt huvud bryr sig inte. Sol och våraren gör sig i sol och vår. I de långa korridorerna, Sonja och jag, bara vara vit Sonjas slav.

Jag fick inget eget vigvatten. Jag kysser din panna.

Någonstans ropar någon: Stål. Jag går till kiosken, sedan uppför backen, nedåt sen. Vänster, in i vänstra krysset. Snurrdörr, jag är i spegelsalen, fan, det går inte att gömma sig, går på toaletten, spegeln, smashad.

Jag ser hur du åker rälsbuss genom dalarna. Det är sjuttiotal och jag ska snart födas, om en stund räknas i månader. Nu trettiosex år senare är din hårda yta ställd i framtiden, nästan helt passerad.

Förvirringen är självlysande, i princip. Stryparen funderar över vem som känner mest liv. Slaktaren sorterar knivar, dagen går och imorse lämnades en av sju utan frukost. Igen. Någon plockar rosor. En annan är sjuk. Helikoptern landar försiktigt på taket. Får sjukhuset se mjukt ut, som hud, som tonåringars. De utan akne.

Bufféns ansikten överlever inte triumfen. Jag skriver min tredje diktsamling, vill bli utgiven. Eller bara vandra på byggställningar, bygga dem uppåt för att närma mig det ödsliga. Lägga järn mot kinden, sätta fast barnets tunga i lyktstolpen. Hälla varmt vatten. Rädda det som räddas kan.

Snut en skjut. (Jag vill se en solstråle lysa genom).

Du vågar inte bära bort ytskiktet. Fåglarna sjunger om fåglar som landat, bär bort det onda nu. Ingenting känns bättre, du kommer att bli lycklig. Dina barn ska förolyckas långt efter dig.

Sedan var vi innanför, där ute pågick det fortfarande, sekund tystnad ny sekund. Med hjärtats hastighet dundrade staden. Vi har nästan inte varit någonstans, levde vi? Älskade vi tillräckligt hårt för att någorlunda rakryggade kunna lämna varandra? Det glamorösa är mätbart, diamanterna hårda. Jag lämnar dig nu. Det är inget märkligt, alla vet hur händer darrar längst ut på armar.

* (strax innan poeternas entré)


den som är evig
kan kasta sin fågelbur
upp mot glashusets tak

i ljuset från den väntande natten
är lyktstolpen beredd
den har grävt sig ner i marken
och kråkan sitter ovanpå
som en tyngd

ovanför faller andra

där finns betydelsen
att krossa

- fågelburens innehåll

*


ett

lågan,
en fjärils väg genom fält
av strålning:
ser ni det mörka på bilden
det är sjukt
det går inte att ta bort
det ska växa lite till
sedan förmultna med det övriga
friska



två

strumporna är förlåtna
hålen lukten och det faktum
att vi sniffade lim
i en källare

våningarna växte ovanför oss

du visade brösten
de första av hundratals

mörkare moln vann
vi är vuxna nu

jag vann över förväntningarna
du gick med ryggen mot det magiska



tre



någon lägger asfalt i olika riktningar



fyra (en hell från jämtlands bryggeri)



berätta ikväll
hur mycket du älskar
detta norrländska
inland



fem



du dansar högst upp på lågorna
närmast, så oerhört nära
det svarta – allt det övriga

*

du har en skugga
i ditt ljusa ansikte

en ljum kväll en gång
tog jag bort
avstånd från en vägskylt
fanns bara
namnet kvar

jag föll sen
genom bakdörrar
(har varit i så många källarlokaler)

jag lämnade lidandet

man lever bara en gång sedan
man lever bara en gång sedan

jag söker parallellt liv
men misslyckas

-

din sorgsna hud
mot bergen där borta


* (tyska höstar)

- benno ohnesorg

samlad smal, jag är smal – virkad
på håll har jorden
en trasmattas färg – alla ska gå
biljetterna är giltiga och vi går
mellan husen
sedan in i ett hus

- gudrun ensslin

hur det var, ensligt
men också lite mer rakt
innanför på knä ber de
på knä
städar de andras hem




Fri vers av Christer Eriksson
Läst 1822 gånger och applåderad av 29 personer
Utvald text
Publicerad 2011-01-13 18:56



Bookmark and Share


  cilax VIP
å, vad du är generös, gränslös, en förädlingsfabrik som bara spottar ut pärlor för mig i min trygga stia som ser ut som palats för en stund, en Gaudi. Jag ger ut denna diktsamling på mitt förlag "F. Villon & Sons"
2011-06-20

    purplepea
ärligt tror jag inte att du vet vad du skriver...vad du har för syfte med texten, vad det är du vill framföra...jag tror inte det....tillslut när man läser blir det bara ord, tomma ord utan innehåll. Om jag ber dig summera läsningen ovan i en eller ett par rader, vad blir resultatet då?
2011-02-10

    inavlad
Jag förlåter dig för att du alltid lägger många dikter i en.

Det här är förbiflackande ganska ledsna bildögonblick. Mycket vackert. Mycket personligt och eget. Känns som rusande många ögonblick där bara väldigt få saker någonsin står stilla. Och då är det som när sol faller genom vardagsrummet en söndag ungefär. Ljusa, sköra bilder med papperssvalor, hav och just stilla, nästan som saknade fotografier.
2011-02-10

  shiiva
Du skriver otroligt bra Christer
det som förvånar mig mest är dina påhopp på en poetvän till mig.
Kan jag inte förstå, du har ju mer intelligens än så?
Och om du undrar varför jag inte skriver detta i pm så kan jag inte o jag har inte råd att bli stödis.
Keep it up :)
2011-02-04

  Anna Frölander
Har läst det här ett antal gånger nu, det hjälper inte. Det finns hela tiden nya saker som dyker upp, perspektivet vidags, krymper ihop och vidgas igen. Det gör att dikten i sig själv vinner över min analytiska förmåga. Jag kommer inte förbi det, inte än. Risken finns att jag bara blir bluddrig. Vill undvika det. Det är så mycket värt, på ett personligt plan, att läsa din poesi.

"berätta ikväll
hur mycket du älskar
detta norrländska
inland"
2011-01-30

  Nina V A
I ett bysamhälle är församlingshemmet centralt, det är där den sociala axeln roterar och jag tror att väldigt många "suttit på dess tak" och dagboksantecknat som för att ta sig ur visstidsensamhetens rundgång eller kanske mer - umgås med den.

Man tar bussen, fram och tillbaks, om igen - chauffören är chaufförer som gasar uppför och bromsar alltför hårt nedför, släppet liksom oroväckande

som för att han tycker om att se
blickarna i backspegeln


barn gråter, människor är ett långt tåg när de köar

referenser och sociala frekvenser att tuna in eller bort ifrån

någonstans ska man vara


Det är sjuttiotal och jag går grusvägen, rakryggad och mätbar i centimeter eller t o m meter om man så vill

Din dikt är flera men likväl just den social axel jag ref till i början så ja... mångfacetterat och näringsampull ihopbindande
2011-01-23

  Mr Lindemann VIP
*bokmärker*
2011-01-15

  Gunnar Odhner
"Ett långt tåg" var höjdpunkten i dikten för mig. Vart går tågen? Bort från ensamheten? Eller till ny ensamhet?
2011-01-14

  Per Teofilusson
försöker, men får detta, ändå, till 3-5 dikter. Det är inte bara grafiken, utan atmosfären som klubbar stängsel mellan delarna.
2011-01-14

  Per Teofilusson
tror aldrig jag läst en dikt av dig som så utgår från "den lille mänskan" och dennes grubbel från sin lott (självklart vet du ju beständigt att den enskilde alltid är ett symtom på sin tid, sitt samhällssystem, vilket såklart manifesteras ävenså här).
Men här står alltså denne "enskilde" i centrum. Jag förnimmer närheten av en man på väg, bortom arvet, till sin (sär)egna valda levnad; de avvägda stegen upp eller ned (upp-och-ner) mot livets middagshöjd (ja, jag kan läsa denna som ett uttryck för ett limbo). Trivsam lek (inte utan ömhet) med djur där i början. Jag tror en författare bör och kan utgå från/ eller uppblanda sin konstfärdiga abstraktion med det privata. Har egentligen aldrig begripit mig på fobin för det privata, här som där. Här ser jag inte till den slags, och det är faktiskt en lättnad: sökandet efter dikten i dikten känns obunden och fri från självmytifiering och förpliktelser gentemot andra.
2011-01-14

  Suzy med punkterna
Första delen av "dagboksanteckningar" blev tillräckligt för mig och efter det var jag mätt och kunde aldrig fortsätta så jag får återkomma för just delen var fantastisk.
2011-01-13

  Gunnar Odhner
Det är inte många som kan fånga tiden, tidsandan som du gör. Man förflyttas till olika platser, där sveket mot människor sker.
Känns inpå huden. Isbjörnen förstod jag mig dock inte på, måste läsa igen.
2011-01-13

    Max Poisé
Helt obegripligt bra! Den första delen med veckodagarna andades mycket humor och sånt gillar jag!
Sen börjar en dans av ord som ska bilda en målning och den kom liksom aldrig upp. Det kan nog vara en begränsning jag har för jag sökte poängen men insåg snart att din pastish inte har poäng, den har färger!

Tack för det Christer

( var resan till öster något minnesvärt?)
2011-01-13

    Lars Gullberg
Tack Christer jag är helt krossad. Din poesi andas så mycket närvaro, liv och kontakt, här andas Öjjer, Thåström hörs i ett hörn i nån gammal bandare, Exakt det här man är i. varje rad nickade jag instämmande, tänkte att jag arbetar och är ingen, jag var någon innan jag kom hem, var någon, någon dom vill. citat parallet liv. död sömn ny dag

Lars Sollefteå fd sthlm söder
2011-01-13
  > Nästa text
< Föregående

Christer Eriksson
Christer Eriksson