...en människa, en helt levande människa, eller nånting i närheten - ligger där, naken utan andedräkt - man känner hur den just ska till att öppna munnen, men då har man redan ställt sig bakom ett träd, plockat fram filmkameran plus en påse nonstop - hinner knappt trycka på knappen förrän hela människan har rest sig och borstat bort de sista snöfläckarna : nu ser man hela bröstvårtorna - det gick på tok för osensuellt - sen hör man en monolog om den förbannade filmkonsten, ett vrål över vackraste vårblommor, känner hur människan tar tag runt ens vrister och slungar en upp bland aporna - så sitter man där gapande och applåderar, medan människan - eller vad den nu ska föreställa - gör sina bestyr, med små speciella variationer från ena dan till nästa, börjar cykla, byter tänder, sänder frökapslar med mobiltelefon, förvandlar träden till sommarstugor, ställer ut rumpor i rader, sminkar grodor, plockar pinnar som får betyda vitt skilda saker beroende på hur de läggs ut på nytt...