Skam den som är feg och gråter i ensamhet. Det är självdestruktivt att svälja känslor och gråta ensamma tårar. Hur ska då någon kunna veta att livet känns meningslöst?

Skam den som gråter inför dagens fienden. Det är själviskt att gråta i bråk, och jävligt svagt. Hur ska då någon kunna hjälpa dig när tårarna blockerar de "hjälpande" orden?

Skam den som inte gråter alls. Det visar på saknad av medmänsklighet och en egocentrisk världsbild. Hur ska då någon våga visa sina känslor, när deras åhörare är en hård sten?

Livet är fängelset innan döden.
Ändå gråter jag, i min ensamhet.
Och finns det något som känns mer levande,
än att gråta med spegelbilden?
Det gråtande jaget, duplicerat.

Jag vill inte dö, men jag vill känna mig mindre levande ett tag...