Dina dikter är döda, sa hon
vadå? sa jag, ganska surt
- ja, de har avlidit, där finns ju inget liv, noll sväng liksom
-vad är det som fattas? frågade jag,
både nyfiken och arg
-det fattas ärlighet och åsikter, dina dikter är för
mes- snälla, jag tror du är rädd för att stöta dig med folk,
du vill inte göra någon upprörd,
men kanske kanske skulle de bli lite bättre
om du faktiskt försökte göra någon förbannad!

Efter att jag själv läst mina egna alster
ytterligare några gånger
insåg jag att hon hade rätt; där fanns inget liv,
allt var bara gull- mesigt trams
Jag jamsade med i gängse åsikter,
vågade inte stå för någon egen
Det var fega och urvattnade texter om höst,
ensamhet, älvor och sånt tjafs
- Så hur får jag det att svänga? frågade jag
- tja, sa hon, jag tror du behöver använda din ilska, din glädje, använda alla dina känslor,
låt dom storma ner på papperet
låt känslorna ta tag i poesihelvetet
och du får det att svänga, jag lovar!
Jag slängde till sist ut henne
efter att hon fullständigt pulvriserat min diktsamling
men jag tänkte på det hon sagt
det hade gjort djupt intryck på mig
jag läste mina texter
om och om igen, med mycket kritiska ögon, medan
höstregnet smattrade mot mitt svarta fönster

Till sist raderade jag och brände hela min diktsamling,
som tagit år att skriva, tyckte plötsligt att den var urusel
och ville börja om från skratch, skriva dikter med en jävla
massa liv och känslor i
men snart ville jag bara ha texterna tillbaka,
jag blev låg som en trottoarkant
var beredd att hoppa i ån, eller nåt
Då dök hon upp igen, med höstlöv prasslande runt fötterna
- Du är galen, sa hon, att gå balansgång på det där räcket
det gör man bara om man vill dö
- Kanske vill jag dö, sa jag
Hon såg på mig, hennes vackra outgrundliga ögon glittrade
gav mig ett osäkert leende
Jag hoppade

Jag hoppade ner på vägen mitt framför henne
hon gjorde mig nyfiken
Vi såg på varandra
stirrade in i varandras ögon
Log lite osäkert
sen slog jag ner blicken
stirrade ner i asfalten
- du, sa jag, när får jag läsa dina dikter?
-jag skriver inte, sa hon

P.G 20110330