På hösten kan man se längre ut i rymden. Man kan googla efter ett varmare ställe, en öken kanske, eller en savann. Man kontrollerar kapitalet på sitt konto och går ut i solen, gåshud och går in igen. Sitta inne och längta ut, sitta ute och längta in. Det hängs filtar på utestolarna, så att vi kan sitta där när du frågar om vi ska göra något, ta en kaffe. Eller choklad. Det är godare. Då kan vi mötas vid Slussen om en timme. Då kan vi gå till vårt gamla vanliga ställe och beställa choklad. Dyr såklart. Och äckligare än den man gör själv, hemma. Men choklad. Och du säger alltid:
– Kommer du ihåg skolans choklad? På julavslutningen hade dom ju choklad. Kommer du ihåg? Så jävla äcklig! Med ett tjockt lager skinn på, och nästan ingen mjölk. Den var ju utspädd med vatten, det kände man ju. Fy fan. Hur kan man åstadkomma så vidrig choklad? Mattanterna måste ha ansträngt sig.
Och jag säger aldrig:
– Du var ju inte tvungen att dricka den. Eller: Dom gjorde väl sitt bästa.
Jag ler. Om jag kan. En gång kallade jag dig dumsnut. Eller dumhuvud. Idiot. Alla hörde. Ingen hörde när jag sa förlåt. Och du fattade ingenting. Visste inte att jag varit dum. Såg glad ut och undrade ’vad det var jag hade sagt?’ Jag kommer ihåg allt du någonsin har sagt till mig. Hoppas dom har rätt om att hjärnan är oändlig. Jag anmärkte på att du har för låg växel när du cyklar. Och att du tar så mycket smör på mackan.
Du sa:
– Det är du som alltid har för hög. Och: Vem är det som är tjockast av oss här?
Du vet inte. Det finns dom som inte är födda med oljerock. Det finns dom vars hud är filterpapper, vars själar är badsvampar. Jag vet inte hur mycket du vet. Du vet kanske det jag tror att ingen kan veta. Det jag inte tycker att man ska kunna veta. Du vet när jag låtsats att jag vet, för att jag önskar att jag gör det.
Jag blir lite tankspridd och klumpig om hösten, det vet du. Jag glömmer nästan att betala och spiller på filten när jag ska sätta mig. Det mulnar, det biter under rustningen. Det trevar i gliporna. Jag har försökt förklara hur det känns. Som när man är sjuk, som frossan, svetten och ilningarna upp i hjärnan när täcket glidit av en millimeter ryggslut. Fast det egentligen ligger kvar. Du har nickat. Du har suttit bredvid mig vid elementet och ylat klagolåt. Klagogråt. Jag har halvmånsdammar av lilablå ådror tätt under ögonhålshudens yta. Jag har en tandkrämsfläck på tröjärmen. När vi går hem trampar jag i ett bottenlöst vattenöga, svartblankt iskall pöl. Det blir ditt fel. Din satans bajskorv. Men du gillar mig ändå. Det måste du väl göra?
Vi har övervunnit höstar förut.
(Vänskepp kryssar i höststorm.)