Ditt nummer ska glömmas bort, våra minnen ska förträngas.
Lakanen ska tvättas, möblerna ska slängas.
Det enda du ska bli är ett hål i mig,
ett hål som kommer göra sig påmind när jag saknar dig.

Men jag kommer inte dö för dig,
inte som vår kärlek dog för oss.

Den sjönk som en sten, ner i vattens mörka grund,
som ett nyfött barn emot världen och jag vet.

Jag vet att saknaden skaver som ett illa skoskav i ett par nya skor,
jag vet att smärtan kommer jag få bära i en ryggsäck själv,
hur mycket jag än tänker, funderar och filosoferar så blir inget som det var.

Det enda jag ångrar är att det slutade såhär.

Klockan är två.
Hade inte saker vart som dom blev så hade du suttit på tåget, nej, du hade stått på perrongen nu.
Och jag hade sprungit fram och kysst dig och vart sådär löjligt glad.
Du hade gett mig ett leende som hade fått min mage att vrida sig som galet och allt hade vart perfekt.

Men jag ska överleva från den här sjukdomen som ni kallar kärlek,
jag ska resa mig upp, simma upp till ytan, gräva upp mig, slå sönder buren och ta mig fri.
Mitt hjärta ska bli fritt igen.
Mitt liv ska bli bra igen.

Jag ska överleva den här sjukdomen ni kallar kärlek igen!