15.12.2010 vid strafföreläggande (1500 kronor)

”En viss polis har som specialitet att ge sig på oskyldiga cyklister. Nu står han på Järntorget och tar fast alla som cyklar mot rött ljus när det samtidigt är grönt för gångtrafikanterna i samma riktning. Det finns flera sådana osynkroniserade dubbla trafikljus i staden, där cyklisterna naturligtvis går efter det som först visar grönt. Denna polis ser som sin plikt att sätta fast varenda cyklist som cyklar mot det röda cyklistljuset fastän gångljuset i samma riktning samtidigt är grönt. Cyklisterna vägrar skriva under anmälan, varpå det blir rättegång, som skattebetalarna får betala. Till saken hör, att just detta dubbla trafikljus vid Järntorget för gång- och cykeltrafikanter alltid visar grönt för cyklister mindre än fem sekunder efter att gångtrafikljuset växlat till grönt. Det var samma polis Å. som satte fast mig 2004 då han menade att jag svängde in till höger mot rött ljus, fastän stoppstrecket aldrig passerades. (Enligt lagen är det en förseelse bara om man kör över stoppstrecket.) Med en mans vittnesmål (polisens) och utan försvarare dömdes cyklisten till böter (700 kronor strax före jul) medan skattebetalarna fick bekosta rättegången.

Finns det verkligen inte grövre brottslingar i landet, om polisen ägnar sig åt sådant? Den polisen har tidigare setts t.ex. anmäla damer som cyklar på vänster cykelbana om Linnégatan, när de skall svänga upp till vänster (Djupedalsgatan) och mitten av gatan är blockerad.

Mindre trafikförseelser, som cyklister gör sig skyldiga till, som att cykla mot rött vid avsvängning till höger, att inte leda cykeln över övergångsställen, och annat sådant, borde naturligtvis vara straffria. Om sådana förseelser dock skulle leda till incidenter och 'vårdslöshet i trafiken' skulle vara uppenbar, skulle de naturligtvis hållas ansvariga.

Det enda man som cyklist i Göteborgstrafiken med rätta har att vara rädd för, är glasbitar efter vårdslösa fyllehundars slängande av flaskor och tomglas i cykelbanorna, så att cyklisterna därav måste få punktering, samt poliser, som bara är ute efter att sätta fast cyklister för ingenting.

Strafföreläggandet bestrides härmed.”


---


27.1.2011 vid stämning till Tingsrätten

”Man måste fråga sig varför polisen över huvud taget ägnar sig åt så kallad ”brottsbekämpning” av detta slag. Det är ju bara helt oskyldiga utan någon tillstymmelse till brottsligt uppsåt som drabbas och straffas. Enligt viss information som jag fått är detta ett sätt för polisen att bättra på sin brottsbekämpningsstatistik, då fällda cyklister som tvingats till böter faller under kategorin så kallade ”lösta brott”. Enligt andra källor undfår polisen en hel del av de böter som cyklisterna tvingas erlägga, vilket kunde betraktas som ytterligare ett motiv för polisen att ägna sig åt denna så kallade ”brottsbekämpning”.

Vid förra processen hävdade polisen Å. att han gjorde det för att hindra olyckor. Vid detta nya tillfälle skedde gripandet halv 10 på förmiddagen då trafiken vid Järntorget är som glesast och risken för olyckor som minst.

Det hör till saken, att när cyklister står och väntar vid det aktuella trafikljuset ser de inte cykeltrafikljuset, då det är på sidan av cykelbanan och högt upp, medan de desto bättre ser gångtrafikljuset, som är på andra sidan gatan mitt emot. Naturligtvis följer de därför gångljuset, som syns, och inte cykeltrafikljuset, som inte syns. De ser även trafikljuset för bilisterna, och ingen cyklist är så dum att han cyklar ut innan detta slagit om till rött. Jag har cyklat denna väg till mitt forskarrum i tio år och aldrig sett en trafikolycka där.

Vidare kan polisen där han stod omöjligt ha sett det gröna gångljuset, som cyklisterna följde. Från den sidan syns bara cykeltrafikljuset. Hade de sett gångljuset och förstått hur det fungerade hade sannolikt operationen aldrig ägt rum. För inte kan väl polisen ha placerat sig vid ett sådant ställe avsiktligt för att kunna sätta fast så många cyklister som möjligt?

Detta är tredje gången på 10 år som jag blir gripen av polis Å. Varje gång har det varit under hösten, så att böterna nått mig lagom till jul. Varje gång har han plockat ut mig bland upp till 20 andra cyklister som gjort som jag. Då måste jag fråga honom: Varför har han varje gång slagit ner på mig, medan han låtit majoriteten löpa? Är det för att jag ser beskedlig ut och för att han därför skulle riskera att möta mindre komplikationer? Detta är tredje julen på tio år som han har förstört för mig, och det kan jag aldrig förlåta honom, då det varje gång varit fullständigt onödigt och bara ställt till med bekymmer för mindre än en struntsak. Första gången lät jag vara hänt, andra gången drog jag honom inför rätta, men tredje gången är definitivt en gång för mycket och den mest grundlösa av alla. En polis anmäler en cyklist för att han cyklat mot grön gubbe för gångtrafikanter när det fanns ett cykeltrafikljus som växlade till grönt tre sekunder senare som inte syntes för cyklisterna. Vem som helst kan konstatera, att detta trafikljus vid Järntorget/Järnvågsgatan fungerar just så att det växlar till grönt för cyklisterna tre sekunder efter att det blivit grönt för gångarna, och att väntande cyklister ser gångljuset men inte cykeltrafikljuset, då detta är på sidan om. Jag vet inte ens om jag verkligen cyklade mot rött cykelljus, det kan mycket väl ha varit grönt utan att jag såg det, då jag bara såg och tittade på gångljuset, som alla gör där. Jag förklarade detta upprepade gånger för honom, medan han anmälde mig ändå.

Vid förra processen blev jag dömd på polisen Å:s enda vittnesmål fastän jag var oskyldig till brott emot lagen och rekommenderades av domaren till att överklaga, fast han mycket väl måste ha vetat, att högre instanser inte tar upp sådana fall, som på fackspråk rubriceras som så kallade ”skitfall”. Skitfallsoffer för justitiemord på tingsrättsnivå har ingen chans till rättelse, varför det faller på tingsrättens ansvar när rättshaverier av detta slag skapas.

Jag kan inte se att någons rättskänsla kan vara behjälpt av att rättsväsendet belastas av en process som denna.

Till sist måste jag ställa polis Å. några frågor. Har han inte svurit och skrivit under poliseden? Vad säger den i punkt 1? ”Jag lovar att efter bästa kunskap och förmåga alltid och under alla omständigheter uppföra mig så att det är förenligt med polisens anseende.” Och i punkt 5? ”Jag är öppen och främjar försonlighet.” Jag hävdar, att den 18 november ställde sig polis Å. på Järntorget endast i avsikt att djävlas med fattiga utsatta cyklister, vilket knappast är förenligt med polisens etiska ed.

Jag väntar mig ett svar på denna inlaga innan jag besvarar kallelsen till rättsförhandling.”

(Något sådant erhölls aldrig.)

---

12.2.2011 vid förnyad kallelse till rättsförhandling till den 11.3.2011.

”I Er påminnelse om kallelse till rättsförhandling framgår det inte om mitt vittnesmål kommit fram till Er, varför jag skickar in det på nytt i två exemplar. Så som rättssystemet fungerar har ju en åtalad ingen att tala med. Jag ser det som min medborgerliga plikt att efter bästa förmåga försöka avstyra och bespara skattebetalarna en process som bara skulle vara dum och onödig. Om polis Å. är så omänsklig som polis att han vägrar ta tillbaka sin anmälan av en fullständigt oskyldig människa skall jag infinna mig till förhandlingen, som då blir helt på hans och Tingsrättens ansvar.

För att summera fallet: Jag cyklade mot grönt gångljus och gjorde inget annat då jag inte var medveten om något annat och inte kunde se något annat i trafikljusväg där jag stod.”

---

"Göteborg 6 mars 2011

Då jag fortfarande befinner mig under åtal kompletterar jag mitt tidigare vittnesmål med ytterligare uppgifter för belysning av situationen, samtidigt som jag vidhåller lämpligheten i att processen blir avstyrd.

Då detta är tredje gången samme man gripits av samme polis torde det vara av intresse för rätten hur det gick till vid de tidigare tillfällena.

En gång var vid övergången Sprängkullsgatan-Vasagatan. Det var sent på hösten, och min cykel var tungt lastad med en apparat som jag just hämtat ut från lagning. Det regnade, och det var angeläget att därför snarast möjligt komma hem utan vatten i apparaten. Dessutom hade jag skyndsamt till en toalett. Det förelåg ingen som helst risk när jag i likhet med ett antal andra cyklister passade på när inga bilar kom fast det var rött ljus. Cykeltrafiken är alltid omfattande vid detta ställe, varför man inte vill stå i vägen för andra, utan det vettigaste att göra är att helt enkelt följa med strömmen. Polis Å. dök upp. Han var mänsklig nog att fråga mig varför jag fört mitt fordon mot rött ljus. Svaret var toalettbrådska. Hade han då varit vettig och mänsklig hade han omedelbart låtit mig fara vidare för att hindra risken för att det verkligen hände en olycka. I stället kvarhölls jag för att genomgå alla formaliteter. Det var inget att diskutera, jag kunde inte förneka att jag färdats mot rött ljus, och det blev böter lagom till jul, som erlades med ruinerad julkassa som resultat.

Första gången det blev rättssak var 26 augusti 2004 vid Berzeliigatan-Södra vägen ett 25-tal meter nedåt Södra Vägen. Där hade jag under många år tre gånger i veckan undvikit att att som cyklist vara i vägen för trafiken vid rött ljus med att föra cykeln till höger om ljuset för att smidigt ta mig in på Södra Vägens cykelbana till höger, en vettig manöver, som befriade bilisterna på Berzeliigatan från en cyklist i vägen för dem vid trafikljuset – Berzeliighatan har ingen cykelbana till höger. Polis Å. väntade 28 meter neråt gatan och arresterade mig för att ha färdats mot rött ljus. Alla detaljer kring detta framgår av mitt överklagande till Europadomstolen 2006 efter att alla högre svenska instanser vägrat mig rättslig prövning, men detaljerna visar klart och tydligt att Tingsrättens dom var felaktig.

Vid detta tredje tillfälle 18 november 2010 hade polis Å. med kollega stått två dagar på Järntorget fullt synliga för passerande cyklister. Detta trafikljus har jag passerat så gott som dagligen i tio år och då alltid följt gångljuset, som står synligare än cykelljuset, som man inte ser alls om man står främst. Ingen cyklist är så dåraktig att han cyklar mot rött ljus när han ser två poliser på andra sidan. Därför var det desto mera överraskande att polis Å. valde att gripa mig när jag som vanligt cyklat över på det gröna gångljuset. Jag påpekade omedelbart för honom att gångljuset varit grönt, detta insisterade jag på, medan han anmälde mig ändå.

Jag vet åtminstone fem ställen i staden där det förekommer kombinerade gång- och cykeltrafikljus som inte är synkroniserade, och på intet av ställena är det logiskt att så är fallet. Vid ett ställe utanför Gamla Ullevi Parkgatan/Slussgatan visar gångljuset grönt en lång stund efter att cykeltrafikljuset slagit om till rött, helt utan logisk förklaring. Det tar ju längre tid för en fotgängare att ta sig över ett övergångsställe än vad det tar för en cyklist, varför det logiska vore att gångljuset visar rött före cykelljuset. I stället är det ofta tvärtom. Naturligtvis följer alla cyklister gångljuset vid sådana ställen, då ingen vill vänta längre än nödvändigt, främst för att slippa vara i vägen för andra.

Att polis Å. då arresterar cyklister som inte bär sig mer än logiskt och trafikvettigt åt måste betecknas som märkligt. Jag har sett honom med den utstuderade osportsliga lömskheten hos rovdjur gömma sig och lumpet smyga på cyklister för att kunna gripa dem vid riskfria förseelser utan att de kunnat märka honom innan. Detta beteende gör mera skada än nytta, framför allt skadar det poliskårens anseende och har bara till följd att polis Å. gör sig till stadens mest hatade polis. I Danmark, som är ett föregångsland när det gäller cyklismen, betraktas cyklister som heliga, medan de i Göteborg hänsynslöst förföljs av sådana som polis Å, som behandlar dem som brottslingar bara för att de är cyklister. Hur många fattiga cyklister har han satt dit under dessa tio år? Tillräckligt många för att betala hans villa i Kullavik? Vid förra rättegången nämnde han att ett tjugotal årligen besvärar sig med att protestera och ta saken till Tingsrätten. Hur mycket kostar detta? En logisk summering av ärendet borde vara en rekommendation av att han omplaceras eller omskolas."

---

Kommentar till rättsförhandlingen, fredag 11.3 kl. 13.00 vid Tingsrätten

Det mest anmärkningsvärda med denna process är att detta ärende alls fördes till rättegång. Ända sedan anmälan gjordes 15 december har jag i fyra inlagor försökt avstyra det med vanlig mänsklig logik och förnuft som argument, som inte ens besvarats med ett mottagningserkännande.

Den fråga som låg mig på läpparna och som hade varit intressant att ställa och få svar på hade varit: ”Om du hade sett det gröna gångljus som jag cyklade mot, hade du då ändå stoppat mig?” Han erkände alltså att han inte hade sett mitt gröna gångljus, men jag behövde inte ställa frågan, då han besvarade den genom sitt vittnesmål med ett nej utan att jag behövde ställa den. Han hävdade, att gångljuset var irrelevant i sammanhanget hur grönt det än hade varit, och att det att jag cyklat mot grönt gångljus inte betydde något, då jag ändå cyklat mot rött cykelljus. Att jag inte kunnat se detta menade han också att var irrelevant.

Ett trafikljus är dock ett trafikljus, och visar det grönt så visar det grönt för den riktning som det indikerar, oavsett vad för typ av trafikljus det är. Jag är ingen korsförhörare, men en fråga som hade varit relevant att ställa hade varit: ”Händer det någonsin att gångtrafikanter ställs inför rätta och bötfälls för att de går mot grönt cykelljus när gångljuset visar rött?” Svaret är självklart: nej, aldrig. Polisen Å:s jobb som cykelpolis är helt enkelt att förfölja och sätta dit cyklister, som helt saknar det lagens skydd mot orimliga formalistiska rättsförfaranden som gångtrafikanter åtnjuter. Från finländskt juridiskt håll har det frågats om Sverige har blivit en polisstat. Konsekvensen av polisen Å:s gripande av mig bland tjugotals andra som gör samma sak är att andra oskyldiga skall bestraffas för de brott som mera vårdslösa tidigare cyklister begått som föranlett polisen Å:s razzia. Det vore önskvärt att alla stadens cyklister gjorde honom arbetslös.

Med sin totalt antipragmatiska och kompromisslösa formalism utgör han den absoluta motsatsen till allt det som jag representerar och lever för som humanist. Det handlar alltså om den totala frontalkollisionen när det gäller livsåskådning och livsinställning, och ändå är han yngre än jag. Vid dagens förhör hade han haft en chans att visa den ringaste gnutta mänsklighet i diskussionen om det gröna gångljuset, vilken chans han sumpade totalt. Är det då så konstigt, att jag försöker vara så mycket bortrest som möjligt från detta land, som har sådana virtuosa nedrighetsprov på den yttersta inskränkthetens botten av småaktighet till mentalitet att uppvisa hos en lagens egen representant, vilket måste få en att skämmas för dess samhälle och ens svenska medborgarskap?

Det sista jag ville i livet var att någonsin råka i konflikt med myndigheter, och jag gjorde aldrig något för att få det, då jag alltid levt enligt devisen ”Fred till varje pris!” – jag har aldrig ens demonstrerat. Ändå har myndigheter visat en konsekvent fallenhet för att söka bråk med mig. Symptomatiskt för myndigheter är att de aldrig märker när de angriper fel person, då oskuld inte existerar för dem. Jag tål inte konflikter, och dessa oupphörliga myndighetskonflikter har kostat mig en stor del av mitt liv, från skönstaxeringen 1981 (för att jag tjänade för litet) med dess tioåriga process, som kostade mig ett tjugoårigt magsår, förstörde min ekonomi och skilde mig från min sista tjänst som kyrkorganist, till mina konflikter med polisen Å., som jag först råkade ut för 2004, när jag äntligen blivit av med magsåret. I stället har sedan dess migrän varit ett återkommande lidande, som efter 18 månaders uppehåll kom tillbaka nu i samband med denna process. Jag hade sett fram emot att få kunna arbeta i lugn och ro med min musik nu i vinter, men denna konflikt gjorde den musikaliska koncentrationen omöjlig.

Naturligtvis måste jag överklaga om domen blir negativ och då även besvära högre instanser med ett så pinsamt samvetsärende som detta.

---

25.3 Den fällande domen

Rättssystemet tillhandahåller ingen advokat eller försvarare för en åtalad, och det har under detta falls utveckling ständigt visat sig att den åtalade inte ens haft någon att kunna tala med. Konsekvent har hans inlagor och försök att få juristerna att ta sitt vett till fånga och inte låta en bagatell gå till åtal bemötts utan besvarande och utan ens något mottagningserkännande. Åklageriet har därmed fria händer att förfara precis som det vill och att få vem som helst fälld för vilka futtigheter som helst, i det här fallet en cyklist som cyklade mot grönt gångljus någon sekund innan cykelljuset slagit om från rött till grönt, vilket han inte såg och inte kunde se, då cykeltrafikljuset befanns skymt till höger om honom medan gångljuset var i blickfånget framför. Det förelåg alltså inget som helst brottsligt uppsåt och ingen oaktsamhet i trafiken då trafikljuset för bilister samtidigt var rött. Ett sådant här fall borde därför naturligtvis aldrig ha tillåtits leda till åtal, och ingen vettig jurist hade låtit det gå till åtal med rättegång som då måste bekostas av skattebetalarna. Men vissa jurister tycks se det som sin plikt att djävlas med oskyldiga personer, som aldrig i sitt liv haft något brottsligt uppsåt, i ansträngningen att sila mygg och låta drakar komma undan.

Något beslut om överklagande har ännu inte fattats, men frestelsen är stor att låta det vara och betala bötesbeloppet (1500 kronor för cykling mot grönt gångljus) bara för att köpa sig fri från den bedrövliga rättsapparaten, där den romerska rättens grundlag om brottsligt uppsåt för bestämmande av brottslig skuld har åsidosatts för teknisk petimeterformalism och paragrafrytteri. Ett sådant rättssystem handlar inte längre om rättvisa eller om att göra vad som är rätt utan om ensidigt godtycke som i förblindad formalism försummar lagens syfte att bekämpa verklig uppsåtlig kriminalitet.

Ett sådant system måste ju leda till rättshaverier och justitiemord in absurdum och kan inte åtnjuta någon respekt eller trovärdighet då rättshjälpen är avskaffad. Så länge en åtalad ej har rätt till en advokat med samma rätt som han tilldelas en åklagare, som får betalt för att slakta honom, är det inte ett rättssystem det handlar om utan ett avrättningssystem. Enda sättet för en arresterad att då undkomma orättvisan är att smita från polisen vid arresteringstillfället, om han kan, eller att vägra mottaga delgivningen. En rättegång kostar staten mycket pengar, då ej bara åklagare utan också domare, notarie och fem nämndemän skall betalas av skattebetalarna, och att då vägra acceptera ett i grunden orättvist rättssystem vore under omständigheterna det enda möjliga sättet för en oskyldig att undvika avrättningen och få någon form av hämnd på systemet.

Det är ingen vettig politik som polisen för med att göra rättssak av den obetydligaste tänkbara förseelse som den arresterade inte ens var medveten om då han cyklade mot grönt ljus i god tro, som måste leda till förakt om inte direkt hat mot polisen och i stället för att underbygga samarbete och ömsesidigt förtroende mellan polis och allmänhet måste göra tvärtom och väcka misstroende och polarisering.

Rättssystemet skall vara till för att skydda medborgarna och utgöra en sorts garanti för deras säkerhet. Om det som i detta fall bara gång på gång på nytt trampar in i en oskyldig medborgares liv för att göra sitt bästa för att förstöra det (som skett gång på gång sedan jag första gången drogs inför rätta av taxeringsmyndigheterna 1983 för att jag tjänat för litet för vad man enligt deras uppfattning kunde leva på) är systemet förfelat och sjukt. Att då tillvita polismakten en ofelbarhetsstatus medan en polis som den här aktuelle gör sig skyldig till renons på allmänmänskligt omdöme måste göra systemet ännu sjukare. Inte vid ett enda ögonblick under gången av denna process har rättsmyndigheten med ett enda ord bekräftat den åtalades skriftliga vittnesmål, som om de aldrig existerat.

Vem var det som påstod att Sverige var ett fullständigt okorrumperat land? – Olof Palme i en intervju samma dag han sköts. 'Polisspåret' förblir efter 25 år det mest brännande.

Tyvärr måste jag meddela Finlands juridiska representant, som frågade om Sverige blivit en polisstat, att så är fallet, med hänvisning till detta autentiska fall.

Dennes kommentar:

”Varje gång jag de senaste åren besökt Sverige, tycker jag atmosfären blivit allt mera spänd och ansträngd. Polisstaten emanerar ur människornas inkrökta och unkna inre, inte yttre. Småaktighet, som inte förekom förut, blir allt allmännare. Detsamma kan sägas om Finland, ehuru en opinion här vaknat till insikt om förekomsten av i all synnerhet småaktigheten och försöker, förty, medvetet verka i motsatt riktning. N.N. brukar säga ungefär, att den som retar upp sig över saker små, visar att han inte själv är större än så.”

Svar:

Du har helt rätt hela vägen och särskilt i slutklämmen, men vilken människa kan under omständigheterna undvika att drabbas av naturlig vrede? Det är ju inte bara småaktighet det handlar om utan en extrem bottennivå därav som dessutom är satt i system. Vilken cyklist skulle inte momentärt vilja mörda en sådan polis av typen ”Den vedervärdige mannen från Säffle” (Sjöwall-Wahlöös klassiska polisroman och film)? Det gäller att kanalisera vreden i konstruktiv riktning under kontroll av vettet, så att det gäller att gardera sig i framtiden mot eventuella nya traumatiska möten med sådana förödande katastrofpoliser:

Framför allt: vägra samarbeta med polis Å., om du råkar ut för honom. Vägra säga ett ord till honom, för han vill dig bara illa och sätter en ära i att sätta dit cyklister för ingenting, bara för att djävlas med dem, och varje ord du säger uppfattar han som en provokation och uppmuntran till att sätta desto hårdare åt dig. När det gäller sådana är total civil olydnad det enda rätta, och det gäller alla cykelpoliser, som bara vågar sig på dig och forcerar dig in i rättsapparatens köttkvarn för att du i regel saknar advokat.


---


Överklagande till Kammarrätten

Man skulle tycka att rättsväsendet skulle ha viktigare saker att sköta än att dra uppenbart oskyldiga inför rätta, vilket bara kan leda till rättsväsendets ifrågasättande och kompromettering. Om en politik som polis Å:s skulle vara konsekvent skulle i princip alla stadens cyklister nödgas dras inför rätta, åtalas och dömas till dryga böter, då de praktiskt alla någon gång cyklar mot grön gubbe när det är rött någon annanstans. En sådan petnoggrannhet i trafikreglernas bokstavlighet är orimlig, då det aldrig är logiskt att ett trafikljus motsäger sig självt med att visa både rött och grönt i olika ljus i samma riktning. Det kan vara logiskt ibland när det visar rött för fotgängare och grönt för bilister, om dessa då kan svänga in till höger, men var står då cyklisterna, om det inte finns något cykeltrafikljus vid platsen, vilket ofta är fallet? Bryter de mot lagen om de följer det gröna billjuset och cyklar mot rött gångljus, eller bryter de mot lagen om de cyklar mot grönt gångljus när det är rött billjus? Hur ska man veta det om man inte har körkort, vilket få cyklister har? Det enda logiska, som alla rationella cyklister alltid följer, är att cykla mot det som först visar grönt, så är man ur vägen.

Om Kammarrätten väljer att inte ge fallet prövningstillstånd innebär det att den verkliga rättegången är den som hålles på Facebook, som blir det bestående offentliga dokumentet i saken, där läsaren utgör den opartiska juryn och har rätt att personligen döma mellan rättsväsendet, polisen och undertecknad, och här är det jag som är allsmäktig åklagare.


Konklusion: Genom att dra en självklart oskyldig äldre man (59) inför rätta för ingenting har polisen och åklagarsidan gjort sig skyldiga till missbruk av rättsväsendet, och frågan är om man inte borde yrka på avsked ur tjänsten för pennalisten Å:s del.

Och vad har hänt med alla vedertagna gamla juridiska hedersnormer som ”Hellre fria än fälla”, ”låta nåd gå före rätt” och att ”rättsväsendet skall inte tjäna till bestraffning utan till förbättring”?

---

Domen överklagas då klaganden bevisligen var oskyldig då han i god tro cyklade mot grönt gångljus synligt framför honom utan att varsebli rött cykelljus undanskymt vid sidan om, åberopande den romerska rätten, grunden för hela Västerlandets rättsskipning, där en av grundlagarna är att skuld till brott ej föreligger om brottsligt uppsåt eller avsikt saknas.

”Den romerska rätten betraktas med rätta som en av de mest betydande insatserna i den mänskliga kulturens utveckling. Den har denna sin betydelse icke däri, att - som man en tid ansåg - den skulle vara att betrakta som ett slags "raison écrite", en gång för alla fixerad naturrätt, vars grundsatser borde äga tillämpning i varje tid och hos varje folk, utan däri, att romarna i sitt rättssystem för första gången och på ett förebildligt sätt förstått att förena en fast logik och formell stringens med ett realistiskt sinne för det praktiska livets skiftande behov.”

Göteborg 5.4.2011