Mänsklighetens missbruk av planeten
vållade Gud Fader mycket huvudvärk
och sådana bekymmer, att han allvarligt funderade
på att resignera och lämna allt åt Satan,
som var ivrig nog att få ta över.
Några änglar reagerade mot detta
och begav sig upp till den djupt deprimerade Allfadern,
för att anmäla sig frivilligt för att muntra upp
den krisartade mänskligheten med att finna
något gott hos den att uppmuntra och understödja.
”Om ni lyckas finna något gott hos människorna alls,
så är ni duktiga och överträffar mig,
och jag kan endast be er lycka till
och hoppas att ni inte blir besvikna.”

Först begav sig då barmhärtighetens ängel,
som försökte finna någon medkänsla
och en god vilja som fungerade alls över huvud taget,
men fann bara grymhet, egoism och hänsynslöshet
som begravde alla möjligheter till barmhärtighetens goda vilja,
och hon återvände upp djupt melankolisk och besviken.

Så begav sig ängel nummer två av gott humör och humor
för att söka om det än fanns någon lycka hos de dödliga,
men hon fann självmord, depression och kriminalitet
som alltför dominerande i ständig urspårning till missbruk
samt promiskuitet som slutade i slaveri och ont beroende,
så även hon gav upp sitt uppdrag som förfelat.

Då begav sig rikedomens och den goda hälsans ängel
i gott hopp om att bland välfärdsstaterna åtminstone
få finna framsteg och förkovran, optimism och tillväxt,
men hon fann mest bara välfärdssjukdomar som cancer,
diabetes, fetma och degenerering
och å andra sidan svält, kapitalistiskt missbruk,
utsugning och girighet och överväldigande fattigdom.
”Det här var värre än jag trodde kunde vara möjligt,”
drog hon som beklämmande men realistisk slutsats.

Nästa ängel var spiritualitetens ängel,
som fromt hoppades på mänsklighetens andlighet,
men allt hon fann i religionerna var pedofili och missbruk,
andligheten använd i affärers tjänst och fanatism,
då vissa religioner alltjämt mördade för sin intolerans.

Blott en ängel återstod som än var villig att försöka.
”Far då ner i dina illusioners menlösa naivitet,
men hoppas inte finna något,” sade Gud i sin uppgivenhet.
Hon reste, men det som hon sökte fann hon nästan överallt.
Hon var musikens ängel, och vart hon än begav sig
förekom det någon sorts musik,
och hon begav sig strax tillbaka
och förkunnade för Gud:
”Det förekommer faktiskt att folk fortfarande sjunger.”
Då vände sig Gud om till Satan med beskedet:
”Jag är ledsen, gamle gosse,
men du har ej någonting att säga till om,
då min sista ängel lyckades med det omöjliga,
att finna något gott hos mänskligheten, och det hon fann
är alldeles tillräckligt för att rädda hela mänskligheten.”
Satan hade redan sett sin seger inom räckhåll,
och han undrade förvånat:
”Vad kan det ha varit för ett underverk?” Gud svarade:
”Det visste redan Orfeus, att inte ens de döda
kunde motstå att bli räddade och väckta av musik.”