Kalla mig gärna för en gammal nostalgisk narr,
men jag ser dock en ära i mina minnen.
Fram till 1968 var aktörens roll en ansedd sådan,
ett högt respekterat yrke, då det även ställde höga krav
på framför allt diktion och tydlighet
då repertoaren var den klassiska och tidlösa
med Shakespeare varje år och även grekiska tragöder,
och ensemblen på den tiden var kvalificerad
som ett högt utvecklat lagarbete, där varenda en var viktig.
Sedan kom politiseringen, det viktigaste blev socialismen,
den kinesiska kulturrevolutionen sågs som föredöme
att ta efter med förstörelsen av alla gamla normer,
traditioner och kulturvärderingar,
och då blev alla gamla skådespelare prompt överkörda,
skuffade av vägen ner i diket som förlegade och dammiga
med deras kunskaper och traditioner och gedigna konst
med ens förklarade som värdelösa, då blott revolutionära
propagandapjäser med radikalism som budskap och mission
blev accepterade, och gamla skådespelare blev arbetslösa
om de inte avgick frivilligt, med hänvisning till flaskan.

Vad var det för fel då på den riktiga teatern,
Shakespeare och Euripides, diktion som gick fram till publiken,
realism och dramatik med människan som individ i centrum,
skådespelare som Leslie Howard och Laurence Olivier?
Vad var det för fel på gamla filmer, som ju håller än idag att se
där varje ord går fram, där handlingen är genomtänkt och klar
med en fungerande dramaturgi, som ger publiken en behållning
och där föreställningen är en upplevelse man gärna minns och länge?
Vad är det för fel på traditioner, rötter i bevarandet av gamla anor,
vidmakthållandet av gammal kunskap, vårdandet av minnen,
odlandet av kvalitet, gedigen hantverksskicklighet och konst
och strävandet mot tidlöshet i tjänandet av poesin som kreativitet
i skapandet av bättre verkligheter genom innerlig idealism?
Vad är väl revolutionär radikalism och tvångspolitisering
mot idealistens strävan till det hållbara och eviga?
Jag är blott en gammal skådespelare, som nödgats resignera
inför åldrandets bekymmersamma fas, men ser och läser
hellre gamla pjäser som de skrevs, än som de nu för tiden vanställs
genom onaturliga orealistiska moderna uppsättningars
artificiella scenografiska absurditet,
där man ej förstår och hör ett ord av vad som sägs
för endast oartikulerat sluddrande och mumlande.