När min far blev gammal
var hans dominerande begär
att blott få sova
och på så sätt komma bort från sina mardrömmar
av en verklighet som aldrig varit juste mot honom.

Efter pensioneringen har även mina övriga begär förkommit,
medan längtan efter sömnen och att då få sova gott
har blivit dominerande som önskedrömmar,
som dock mest har uteblivit,
inte bara för behovet av att kasta vatten,
ett naturbehov som ej kan kompromissas med,
utan för att ens bekymmer, grämelser och sorger
aldrig upphört att förbli konstanta
om de ej har blivit värre.

Låt oss ej gå in på sorgliga detaljer.
Dubbel dödsannons förkunnade idag förlusten
av två vänner samtidigt på samma gång
med två begravningar i tysthet utan firanden.
Tendensen är att de multipliceras,
och det är en klen tröst att de avtar efter hand.
Allt fler begravningar blott går förbi
omöjliga att minnas, ställa upp vid eller att begråta,
då ett flitigt gråtande tenderar att bli urvattnat.

Tillbaka till min far – fastän han drabbades av tusen katastrofer
klagade han aldrig utan hade alltid kvar sin humor,
hans mest dominerande och seglivade karaktärsdrag,
som han lärt sig av en leende kinesisk diplomat,
som kommit genom alla 30-talets katastrofer med ett leende.
Han visste i god tid när det var dags för honom
att bege sig vidare, han hade varningar i förväg
och var därför noggrant förberedd,
så att när det var dags, han bara kunde somna in.
Då fick han sova äntligen, men jag är säker på,
att inte ens den eviga och slutgiltiga vilans sömn,
hur evig och oåterkallelig den än var rent konkret
skulle bereda honom något annat
än ett nytt uppvaknande till ny aktivitet
och nya lidanden och katastrofer utan tal
att börja om från början med
med samma stoiska diplomati och leende.