Jag tror inte vi saknar varandra. För du vet det:

Tystnaden mellan oss förstärker orden när de sägs.

Vi saknar bilden av den vardag vi hade, i våra drömmar där vi kunde vara exakt det vi vill. Sitta still, falla lite grand, låta bli att lägga band. Hålla hand.
Men inte för hårt.

Om du greppar min hand, leder mig på vägen, ett steg till på den här färden, det är en tyst minut, trotsandes det enda.

Man får handsvett,
och ett svårare grepp, man glider ur varandras famnar.

Men jag tror det är enkelt ändå, the mid part of this text is in english. I don’t think it was the difference between us that was the problem, it was that we had too much in common.

Fattar du, två delar av samma kaka; ta den och ät den.

Jag vill komma till en poäng med det här, jag tror vi tröttnade, jag tror det blir bättre så här. Vi klarar inte detta en omgång till så det blir en ljusare framtid för oss om vi lämnar det här.

Här, just där vi är.

Jag är inte ledsen ändå, du var bara tillbehör till min tröttnande vana, så nu när jag vaknar utan dig är jag glad att jag är den enda för mig.