Det här är brevet du aldrig får. Du vill inte längre vara min vän.
Jag vet inte vad som blev fel. Allt var så bra du skulle komma hit och hälsa på.
Vi skulle sitta uppkrupna i soffan och dricka te, prata, gråta och skratta. Vår vänskap var sån att vi litade på varandra i allt..Du vet jag gjorde om i mitt badrum och du skulle få se hur fint det blev. Jag tänkte att du skulle gilla mitt hem du kunde ligga i min hängmatta och läsa med någon av katterna på magen. Men nu blir det inte så. Och jag vet inte varför. Du gav mig aldrig en förklaring. Det är så svårt att skriva om dig i annat än i kärlek.
Den intelligentaste jag vet brukar jag kalla dig och det är så, där viker jag inte en tum. Vi har båda haft det svårt kanske kan jag aldrig förstå fullt ut hur svårt det varit för dig att komma som ett flykting barn och sedan leva gömd i så många år med galna föräldrar. Vi båda har kämpat. Men missade jag något på vägen, missade jag något hos dig som du inte berättade? Hur kan man tro att man till fullo kan känna en annan människas innersta rum? Du hade många hemligheter men jag fick ta del av några. Dom gjorde dig inte till en dålig människa bara mänsklig varelse i svår nöd. Jag har också många hemligheter men för dig kunde jag sakta berätta, kunde jag låta det värsta få ett ansikte. Minns du då du gick ut i skogen och slog på en gren samtidigt då du skrek att du hatade din mamma, jag var med dig hela tiden i telefonen och jag hejade på för att du skulle få ur dig all vrede all sorg som du bar.
Det finns så många minnen som kommer till mig då jag skriver. Vi pratade om vitsipporna på våren där nere vid ån. Du sa att jag borde ta min kamera och komma och fota dom. Nu blir det inte så. Min vår är kall och grå utan dig men jag älskar dig och vill att du får ett bra liv. För du förtjänar det...