Du vet jag ska försöka beskriva min känsla.. Att plötsligt leva mitt i en dödlig nervositet. Fjärilar i magen brukar människor säga. För mig är det mera som vårfloden som spränger fram genom bruten is. Blått böljande vatten. Skummande,rasande och helt ostoppbar. Liv som vaknar ur djup sömn och ögon som ser den första solen någonsin. Mörker som viker undan och visar en möjlig väg framåt.

Du vet jag hade förlika mig med ensamheten. Jag viskade och röt till mig själv att jag har det bra ensam. Samtidigt som jag förnekat all den längtan jag burit innom mig. Sagt mig själv att ingen vill ändå ha dig. Du kan inte leva med någon. Allt det som andra har ihop med en annan människa. Du kan varken få eller behöva det.

Men jag vågade prova igen och nu stoppas inte den forsande känslan av förälskelse längre...