Hon fanns i tankar långt borta
hela tiden vid min sida
men aldrig var det hon och jag
som vandrade hand i hand

visst var jag kär
men aldrig riktigt ärlig
kunde aldrig riktigt släppa
hon som inte fanns

mitt hjärta brast
varje gång jag insåg
att verklighet och fantasi
sällan är detsamma

efter tre brustna hjärtan
har jag nu bara ett kvar
men utan särskild eftertanke
har någon redan fått det

och det är inte hon i fantasin
som blivit verklighet
ganska långt ifrån
egentligen någon ingen alls

för jag har förstått
att tillåter jag mig att älska
henne och hon mig
är det vi som är allt