Kaffet tog alltid slut för fort. Vi hade inga genvägar mer, inga genvägar till att berätta om sitt djupaste, sitt mest hemliga. Sitt som bara någon i hela världen får veta om. Sitt egna, sitt tysta. Vi önskade att tiden kunde föra oss tillbaka, då kaffebryggaren fortfarande puttrade. Vi önskade en hel pool med den svarta drycken. Vi önskade och önskade efter så mycket, men vad hände? Ingenting. Det smattrade av regnet på fönstret, alltid samma regn, alltid samma smatter. De blöta dropparna som gled nerför fönsterutan, som om de tävlade om vem som först skulle ner, ja, livet var en tävling viskade de till oss.

Kaffet vi drack blev svalare och svagare för varje kopp, vi hade fått tillräckligt sa de. Vi hade fått för mycket sa de. För mycket av vadå, frågade vi. För mycket av ingenting, svarade de. Ingenting som inte finns, ingenting, luften som ingenting berör, vattnet som ingenting sköljer. Så vi satt framför fönsterrutan i köket, tryggt säger de. Vi satt för att surpla kaffe och berätta om våra djupaste hemligheter. Eller skvaller.

Regndropparna tävlade vidare och vi satt där på var sin stol, tiden kunde inte dras tillbaka och tiden kunde vi inte göra något åt. Så vi bryggde nytt kaffe så att vi kunde fortsätta berätta. Om vårt djupaste. För vi har lärt oss att man måste dricka kaffe för att berätta. Ja, din släkt har sagt det. Ingenting berör oss längre.

Vi har fått tillräcklig, sa dem. Vi har fått nog av er, sa vi.