Mina fönster har blivit smutsiga
och jag kan inte titta ut.
Instängd i en iver, ett behov,
som inte vill ta slut.
Tittar på klockan för att hänga med
man vill inte vara den sista som är kvar.
Jag måste skrapa mina rutor,
för att jag kan vara sårbar.

Om man slutar tänka går det bra,
men det är svårt att lägga av.
Vill du vara min robot?
Ett fruset sällskap i min grav.
Jag kan vara lätt för en sekund.
Sjunga eller kraxa, se på mig, hör på mig!
En charmig vit duva som flyger lågt,
precis som jag vill vara med dig

Ge mig ingen förhoppning,
en chans i en önskebrunn.
Ett sista skratt och jag vill,
att du tar orden ur min mun.

Väck mig när jag har drömt klart,
när jag förför och förgör,
tills sista biten är bränd,
det är då jag dör.