Jag kände aldrig min farmor. Jag träffade henne några gånger medan hon levde, men jag kände henne inte. Några gånger följde jag med min pappa till Västerås och hälsade på henne. Jag har några vaga minnen kvar av hennes lägenhet, men inget distinkt. Mamma följde aldrig med till farmor. De tyckte inte om varandra. Jag reflekterade inte över det. Det var bara ytterligare en obegriplig sak i den här obegripliga världen.

Farmor kom aldrig och hälsade på oss. Precis som mamma inte var välkommen till farmor, var farmor inte välkommen till vårt hem. Men hon skickade saker till mig och mina bröder, på julaftnar och födelsedagar. I alla fall när hon kom ihåg. Hon visste att jag gillade böcker, så hon skickade böcker till mig. De var väldigt olika. Några var spännande äventyrsböcker som jag slukade med hull och hår. Andra var tråkiga. Åter andra var konstiga. Jag minns inte böckerna, jag har dem inte ens kvar, men jag minns den där känslan av att få ett paket med halvtaskiga böcker från någon som var i stort sett okänd, bara en knubbig siluett, en gäll röst och ett vitt hår i något slags pagefrisyr.

Det var först när jag var vuxen som jag fick veta att farmor var galen. Pappa talade inte om det så ofta, men ibland kom det fram, hur hon hade hört röster och betett sig på konstiga sätt, glömt att ordna mat åt barnen och så. Lägg till det att min farfar var alkoholist. Honom träffade jag aldrig - ingen av hans barn hade någon kontakt med honom vad jag förstod. Först när han dött erbjöd min pappa mig möjligheten att följa med för att ta hand om dödsboet. Jag avböjde.

Att min farfar var alkoholist innebar att min farmor fick ta hand om barnen själv. Med tanke på hennes eget sjukdomstillstånd klarade hon inte det särskilt bra, så det blev min pappa som fick axla rollen som syskonens beskyddare. Varken min pappa eller hans syskon talade särskilt mycket om det, men någon gång kom det fram, hur han skyddat sin syster undan sin pappa. Han lämnade föräldrahemmet tidigt. Jag vet inte hur omständigheterna var runt det, och jag vet att jag och ha inte alls kommer överens - vi tycker olika om det mesta och är båda fruktansvärt tjurskalliga. Men just det, att han försökte hjälpa, gör mig stolt över honom. Jag tror att han och jag, trots alla våra meningsskiljaktigheter, egentligen är ganska lika. Om det är så hoppas jag att jag har det, den viljan att hjälpa den som inte kan hjälpa sig själv.

Det är flera år sedan min farmor dog nu. Jag träffade henne inte alls de senare åren, och jag träffar inte pappas sida av släkten särskilt ofta. Jag har inte kvar några av de böcker hon gav mig, men en sak har jag kvar. Någon gång efter att hon dött visade pappa mig en hög papper med texter hon skrivit. Hon hade ägnat en del tid åt att både läsa och skriva, där hon satt i sin ensamma lägenhet i Västerås. Jag tittade igenom papperen, och en av alla texter fastnade jag för och tog en kopia av.

Just idag, när jag höll på att städa i alla mina papper, hittade jag den texten. Jag hade glömt bort att jag hade den, men där var den. En konkret kvarleva efter farmor. Rimligen har jag fler saker i arv efter henne - bland farfars alkoholistgener har kanske några spår av sinnessjukdom smugit sig med - men det är inget jag vet säkert.

Här nedan återger jag i alla fall hennes dikt. Jag vet inte om någon annan uppskattar den, men jag tycker om den (trots - eller kanske på grund av -nödrimmen). Lite grann speglar den väl några av mina egna tankar, även om jag skulle uttrycka mig på annat sätt. Allt prat om sinnessjukdom och alkoholism trissar säkert upp förväntningarna hos dig som händelsevis läser det här, och då blir du kanske besviken. Vad kan jag säga? Jag skriver inte det här för dig, utan för min egen skull. Och kanske för farmor. Hon var galen, och ibland skrev hon texter. Lite som jag.

LEV DITT LIV
Lev ditt liv - tänk tanken ut,
döden väntar vid nästa knut,
han är ensam och grinar illa
gör dig för alltid lugn och stilla
livet varar en kort minut -
sedan slut.

Månen vandrar kring jorden runt,
vad den ser är strunt, strunt.
Människor plågas och lever och dör
månen undrar varför, varför.
Livet går runt i gammal fåra,
för att förföra - för att dåra,
spinner människan i sitt garn
månen tänker - ett flarn, ett flarn.